En kväll för många månader sedan ringde det på dörren hemma hos oss. Det var vår kurdiska granne som stack sig in med en påse livsmedel. Surskorpor, konserverat kött och ärtsoppa. Jag frågade inte, men gissade att hon fått maten vid en utdelning av något slag och att hon och hennes familj inte förstått sig på dessa finländska delikatesser.
Sedan dess har hon regelbundet ringt på. Oftast får vi konserver, till julen fick vi två burkar sommarsill (hon förklarade att hennes man försökt steka sillen i stekpanna men att de inte tyckt att rätten var ätbar). Ibland ger jag och min man henne en påse frukter i utbyte, andra gånger tackar vi bara och tar emot.
Mina barn tycker om surskorpor. Min man äter gärna ärtsoppa till lunch. Konserverat kött förstår vi oss inte på och numera har vi ett stort lager i ett av röda köttkonserver i vårt kökskåp. De stora burkarna är skrymmande men jag förmår inte göra mig av med dem. Jag tror nämligen att de har något att säga mig.
För det första: Att man inte kan avvisa en gåva utan att samtidigt avvisa givaren.
För det andra: Att jag är glad över att min granne tänkte på mig i stället för att kasta bort maten. Hennes enkla gest har varit inledningen på en lågmäld men vacker vänskap.
För det tredje: Att det finns människor i den här världen för vilka en burk konserverat kött är en storslagen gåva, en sann skänk från ovan.
