I kapellet är det tyst, öronbedövande tyst. Det är som att sitta inne i ett ljudisolerat träd.
”I faderns, sonens och den heliga Andens namn”, ber Tiina Kristoffersson (läs mer om henne på sidan två i den här tidningen).
Bönepärlorna är skrovliga och små i mina händer. ”Herre Jesus Kristus, Guds son”, ber vi. ”Låt ditt ansikte lysa över mig.”
Om och om igen ber vi med samma ord, omslutna av tystnad. Jag börjar gråta, jag vet inte varför. Kanske gråter jag för att jag kan be, jag har varit så stressad att det är länge sedan jag bett. Kanske gråter jag för att det är så tyst och lugnt. Kanske gråter jag för att det är en längtan som hinner i kapp mig, för att jag fattar att det är någonting jag saknat.
Som att ha känt törst länge, sedan inse – vatten. Det finns ju vatten. Som att plötsligt förstå att radion har stått på, konstant, men att den går att knäppa av. Som att falla tillbaka in i något bortglömt.
Ja, nästan som att minnas: det var så här jag skulle leva. Eller: nu fattar jag varför det finns kyrkor. Snart är det jul. Det är på grund av det här vi firar.
För att vi, den lilla längtande skaran, ska få sitta en frostig morgon i ett kapell medan folk rusar förbi utanför, sitta i en tystnad stor som universum och be: ”Herre Jesus Kristus, Guds son, låt ditt ansikte lysa över mig.”
