Ett enda tryck, och en åsikt är ute i det världsvida nätet. Härligt och ödesdigert på samma gång. Möjligheten är själva kunskapens träd på gott och ont. Den fäller diktaturer. Svartmålar folkgrupper. Utan åtskillning har den makten att befria och ödelägga liv med kanske bara ett enda tryck.
Aldrig tidigare har yttrandefriheten varit så hotad som nu. Med samma pekfingerteknik redigerar vi våra världar. En del väljs in, som vänner, som källor, som lajkade. Andra väljs bort, blockas, raderas ur vänlistan (ligger det inte något isande i det engelska ”unfriend”?). Världen krymper.
Segregationen odlar en åsikts- och insiktshudlöshet som gör att vi inte ens klarar av att höra de diametralt motsatta åsiktsrösterna längre. De är, i ett symtomatiskt nyspråk, provocerande – ett uttryck som elegant också överför skulden för det som förr kallades ilska, eller rentav berättigad vrede, på den andre.
Jaget är den nya guden, för vilken vi önskar och ber: ”Utsätt oss inte för deras åsikt. Fräls oss från deras dumhet …” Vi ser själva till att det blir så. Tryck. Tryck.
Men när bubblan brister avslöjar sig de omkringliggande världarna i en kalldusch. Det är i de världarna saker som inte kunde hända faktiskt händer, där smutsig presidentvalsretorik går hem hos dem som hör andra toner än vi.
Att lajka och lyssna är lätt. Lyssna utan att lajka är svårare. Men nog så viktigt.
