Ett typiskt beteende hos de flesta barn, men ack så frustrerande. Det är i och för sig förståeligt att mina barn vill ha det ena och det andra. Varför skulle de inte vilja det? De lever nämligen i en värld som uppmuntrar till att begära det som kommer för deras blickar, och de får ständigt veta att det enda som har något värde är det som omedelbart ger dem personlig tillfredsställelse.
Jag förstår det så väl för jag känner ofta samma sak. Jag vill också ha, och därför blir det så svårt att neka barnen med sina längtande blickar. Då kan jag resonera att det ändå inte kostar så mycket att köpa den där leksaken, en slickepinne eller en kaka. Man måste ju få lite guldkant i vardagen.
Men på samma gång är jag orolig över att om jag hela tiden ger, så kommer mina barn att sluta värdera tingen vi köper. Jag är rädd för att de ska få en attityd där tingen upphör att ha något inneboende värde – förutom i akten av att konsumera dem. Jag vill ju inte att mina barn ska tycka att de saker de får av oss med detsamma blir gamla och kan därför kan kasseras till förmån för nästa sak som lockar deras begär.
Genom att barnen alltid får är jag rädd att deras begär för att få allt nyare saker, gör att de uppfattar ting som utbytbara och rent av obetydliga förutom i själva konsumtionsakten. Mest av allt är jag rädd för att deras livssyn ska präglas av denna konsumentattityd. Jag vill att de ska ha den empatiska kraften som gör att de förmår engagera sig för världens lidande. Men hur ska det kunna ske om de förhåller sig till världen och medmänniskan med en konsumentattityd? Riskerar inte världen och medmänniskan i så fall att bli enbart ytterligare en vara som kan konsumeras – ett annat utbytbart och obetydligt ting? Varför skulle de i så fall engagera sig för något som är utbytbart och obetydligt?
Jag upplever att en konsumentkultur av likgiltighet genomsyrar mycket av västvärlden, och jag vill inte att mina barn är del av den kulturen. Eftersom vi lever mitt i en sådan kultur får jag och min fru ofta känslan av att andra fördömer oss. Vi upplever att vi blir stämplade som tråkiga – alltså, sådana som sällan tillåter någon guldkant i tillvaron. Den känslan är jobbig. Men jag ber att hela min familj ska orka stå emot de frestelser som konsumtionskulturen erbjuder, för jag är rädd att den guldkant som den menar att vi kan unna oss, enbart är gjord av kattguld.
