”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”
Det finns en spricka i allting, det är så ljuset kan släppas in, diktar Leonard Cohen. Hel och ren ska man vara, men jag känner mig sällan bekväm eller trygg i sammanhang där allt och alla är blankpolerat vackra, prydligt rosettknutna, välartikulerade och rätradiga. Jag orkar inte. Jag orkar inte hålla upp fasaden alla dagar.
Därför trivs jag i gudstjänster och sammanhang där det finns tilltufsade hår, såriga läppar, trötta ögon. Där ingen tittar snett på dig om du sitter och snorgråter bakom en pelare, där det är okej att komma med påsar under ögonen och skrynkliga kläder.
Det är inte lätt att vara människa. Gud vet. De friska behöver ingen läkare, de perfekta behöver ingen förlåtelse, de hela behöver ingen helare. Fast jag vet att det finns en spricka i allting, rakt igenom vår värld och verklighet går en stor reva av mörker och trasighet, ett ångestgap av ondska och destruktivitet, också genom min egen själ och det är i just den sprickan som Guds kärlek kan välla in.
En vacker bild av detta är ”kintsugi”, den japanska keramiktekniken att göra konst av brustenhet. När ett keramiskt föremål går sönder, fogas det samman igen med guld eller silver. Själva sprickan i vardagsföremålet blir dess skönhet och adelsmärke. Det trasiga och lagningen av det är en självklar del av ett föremåls historia. Lagningen försöker inte dölja skadan, utan lyfter fram den.
Om kyrkan alls, ens lite grann, ska kunna vara ett försök till avspegling av Guds rike måste vi på allvar våga sjunga Brustenhetens lovsång högre. Måste vi våga sjunga den in i mörkret så de andligt döda står opp och de förtvivlade, de utestängda får hopp. Vi måste sjunga den så de tilltufsade och bortglömda hör, på sjukhus, behandlingshem och flyktingförläggningar likväl som i finsalonger och på kontor.
Vi ska nynna den i småbarnens öron, vi måste hojta den så de prestationspiskade ungdomarna hör den genom allt annat brus, vi ska sjunga den tillsammans för att påminna varandra när vi glömmer. Vi är en gemenskap av benådade syndare, inget mer, men sannerligen inte heller något mindre än det. Det finns en spricka i allting, men det är där ljuset kan tränga in. Gud hjälpe oss.
