Pappan och doktorn diskuterade problemet, doktorn gick omkring i rummet med blicken fäst på bölden medan min man kände sig obekymrad. Plötsligt avslöjade läkaren vad han gömt bakom ryggen – en kniv – och skar upp bölden med ett snabbt, välriktat hugg.
I dag tycker vi att det låter oetiskt: de vuxnas oförståelse inför att också barn behöver förbereda sig mentalt inför tråkiga ingrepp. Det oväntade ingreppet besparar de vuxna besväret att behöva lugna ett barn som oroar sig inför något obehagligt, lite som de där mammorna som påstod sig sköta ett kort ärende medan tågen med krigsbarn åkte iväg mot Sverige.
Men berättelsen får mig också att tänka på hur mycket lättare det var om Gud skulle punktera livets bölder just så, utan förvarning och tillåtelse: bara operera. Allt det som bultar och luktar illa hos mig skulle redan vara borta.
Men Gud gömmer inte kniven i fickan utan frågar: tillåter du mig att skära? Det kommer att göra ont, men sedan blir det bättre. Du kommer att vara helare utan den här bölden. Får jag sätta igång? Och jag tvekar. Hur ofta har jag inte smugit hem från mottagningen med bölden kvar? Vi skär upp den nästa vecka. Eller nästa år. Gud, kan vi ta det när jag mår lite bättre?
Ja, jag har en böld som borde skäras upp. Och jag tippar på att du har en du också.
