Jag satt där en dag. Hon kom och satte sig bredvid mig. Det fanns många tomma platser i kyrkan. Kunde hon inte valt någon annan? Vi kände varandra, inte väl, inte som att vi druckit kaffe hos varandra, men nog så att vi brukade prata när vi sågs. Vi nickade åt varandra, bytte några ord. Redan under kyriet började mina tårar rinna och vägrade sluta. De gick inte att hejda. Under en psalm böjde hon sig försiktigt fram och rörde lätt vid mitt ben. Inget mer. Bara en lätt beröring.
När jag nu och då träffar henne tänker jag med värme på att vi delar något – något fint och heligt – en gemenskap: de tröttas, de hudlösas, de benådades gemenskap. Någonstans sitter vi alltid där bredvid varandra, vända mot altaret. Inte bara vi två, utan hundratals, tusentals, miljontals människor sitter där tillsammans, också när vi ber och sjunger finns den ordlösa gemenskapen mellan oss. Oberoende av hur förmögna, snygga, framgångsrika vi är, så sitter vi där sida vid sida. Bekännande våra tillkortakommanden, våra misslyckanden, vårt totala beroende av nåden. Vi vänder våra nakna ansikten mot heligheten och längtar efter det tillvända ansiktet.
Ibland ska vi tala och lyssna, men ibland är det minst lika bra att bara vara tyst. Ibland finns det inga ord i hela världen som duger till tröst. Ibland är närvaron den största trösten. Som hästens varma mule eller hundens nos i handen. Jag är här. Du är här. Det räcker långt också i sorgens och smärtans kaosvirvlar. Den som deltagit i en tyst reträtt lär sig något om tystnad och närvaro. Där i tystnaden får vi upp vittringen på en annan sorts gemenskap, en som lätt går förlorad i artigt småprat. När vi skiljs åt efter några dagars tyst reträtt känns det som om vi känner varandra bättre än någonsin.
Jag träffade i höstas en av mina andliga fäder, biskop Martin Lönnebo, på bokmässan i Göteborg. Signeringskön var lång, många ville ta fotografier på sig själva tillsammans med honom, ville framföra hälsningar och få dedikation i en bok. Jag kände mig lite fånig där i signeringskön. Vad skulle jag säga?! Vad fanns det för ord för att uttrycka vad hans böcker betytt för mig? Det konstiga var att när det var min tur behövdes inga ord. Han skrev sitt namn med pyttesmå bokstäver i min bok och vi tittade varandra i ögonen. Jag vet inte om det var långt eller kort. Men den blicken! Något djupt fridsamt bortom oss själva.
