Presskonferenserna efter de slutna mötena brukar i allmänhet vara glest frekventerade, och för kyrkans kommunikatörer rent av erbjuda en utmaning när det gäller att hitta något tillräckligt intressant för allmänheten. Därför gick det kanske som det gick. De ansvariga missade förhandsintresset, missade också utmaningarna och det enorma suget efter glasklara besked.
Kontentan av det biskoparna ville säga i anslutning till den för länge sedan beställda lägesrapporten om äktenskapsbegreppet i den lutherska kyrkan klarnade bara minuter innan det var dags att möta pressen. Det pressmeddelande som gick ut via kyrkans egna kanaler lyckades inte heller sätta utlåtandet i det sammanhang biskoparna och kyrkan hade velat.
Det är här den springande punkten finns. Det finns en pockande beställning på konkreta svar. Därför var den med förlov sagt rätt intetsägande promemorian inte tillräcklig, vilket lämnade fältet fritt för tolkningar. Att biskoparna inte ville. Att biskoparna ville. Att vissa biskopar ville eller inte ville.
Än mera komplicerat blir det av att samtliga antaganden säkert innehåller åtminstone ett korn av sanning. Det är ingen hemlighet att biskopskåren är splittrad i frågan. Samtidigt som traditionen bjuder att de utåt ska stå enade, därför refereras inte heller de enskilda inläggen i biskopsmötet, vacklar uppenbarligen också de i frågan om vad som ska hända när den könsneutrala äktenskapslagen träder i kraft nästa år.
Det sista ordet har hur som helst kyrkomötet. Därför valde biskoparna att låta redogörelsen utmynna i ett konstaterande om att ”frågan behöver diskuteras”. Å ena sidan kan man kanske tycka att det var ett sympatiskt drag, att lekmännen i kyrkan får diskutera utan förhandstyckanden från biskopskårens sida.
Men å andra sidan är biskopsmötets medlemmar enkom det forum som handlägger ärenden om kyrkans tro och förkunnelse. Vem ska tycka till om inte de? Därför är besvikelsen också så stor bland allmänheten, som inte riktigt sväljer förklaringarna om den kyrkliga byråkratins svängar och protokoll. Trots att samma byråkrati också garanterar att beslut i den evangelisk-lutherska gemenskapen inte kommer till odemokratiskt och förhastat. Det är trist att många kommentatorer valt att dra billiga poänger på att kyrkans beslutsfattande ser ut som det gör. Alternativet är trots allt värre. Att pressen på kyrkan är hård borde inte betyda att den förväntas kasta sin egen beslutsprocess överbord.
Det enda vi vet med säkerhet nu är att sammandrabbningen är överförd till kyrkomötet. Risken är stor att det blir en svår och slitsam process. Och om inte förr så kommer antagligen samförståndet bland biskoparna att spricka i plenisalen.
