Ibland är jag helt matt av alla snuttmöten och minutkonversationer som ett julibesök i hemstaden alltid innebär. Vi både frågar och svarar snällt och formellt. Ofta av artighet, men utan ärlighet. Ingen är ju förstås skyldig att i kassakön redogöra för sin ekonomiska stress eller oro för vilda tonårssöner, men jag upplever också att den som frågar inte alltid är beredd på svar som går utanför semester och väder.
Så om det inte går så bra och om man mår sämre så skickar man gärna någon annan att handla och väljer blåbärsskog i stället för folkfest, för det känns ofta våldsamt att finnas mitt i sommarsorlet och inte kunna skratta. För det är svårt att skratta när man inte har sovit på några månader.
Smalltalk är fysiskt omöjligt när man har en tyngd av förlust runt foten. Ryggskott kan man snacka om vid köttdisken men ångest avhandlas inte mellan kölapp 53 och 68.
Psykisk ohälsa är osynligt. Depression är svårt att dela. Tvångstankar är begränsande och ångest lättar inte av en frisk promenad. Psykisk ohälsa är ensamt men alla som är nära känner av den. Känner av vad det handlar om när mamma bara sover och pappa inte sover alls. Känner av den när syrran vägrar äta och brorsan skriver konstiga meddelanden om att han vill dö … Psykisk ohälsa smittar. Man blir sjuk av oro när någon som man älskar mår dåligt.
Har man bara ork att ringa runt så får man ofta hjälp till slut, men det finns en massa människor som inte orkar ropa och ringa. Det finns ångestfyllda människor vars arbetsförmåga inte är hotad och som därför blir utan terapi. Det finns en hel del som skäms och tiger. Det finns de som är otroligt ensamma, och de som aldrig är ifred, och de behöver varken mediciner eller en lång sjukledighet, men nog vila, sammanhang och djupsnack över en tekopp. De behöver kanske bara några dagars återhämtning och hjälp med tolkning och vardagsstruktur. De behöver se hoppet och tron i någon annans blick.
Enligt världshälsoorganisationen WHO är depression den tredje största orsaken till ohälsa i världen. 350 miljoner människor däckar någon gång eller regelbundet i en depression och ändå är psykiatrin lågprioriterad när det gäller både forskning och vård. Där samhället misslyckas har kyrkan ett särskilt stort uppdrag och dessutom är vi otroligt bra på just det här. Vi kunde börja med att hyvla ner tröskeln och bygga rum för återhämtning och kapell för tvivlare. Erbjuda besök utan remiss. En vecka utan krav. En renbäddad säng. Stödjande samtal och andakt. Meditation och motion. Terapi och information. Omfamna dem som inte längre orkar gömma, glömma eller bära andra.
De som är tyngda av bördor ska vi ju skänka vila.
