De senaste två veckorna har Församlingsförbundet och Fontana Media besökt prosterierna i Borgå stift. På varje ort har en lokal församling stått värd, och också bjudit in de omkringliggande församlingarna till material- och bokutställningen. För dem som var med blir det än en gång uppenbart hur stiftet på samma gång är både brokigt och helt. Det finns stora skillnader, allt från mängden deltagare i samlingarna, utrymmen, resurser, personal till det där ogripbara som kan kallas mentalitet eller kultur.
På ett ställe blir psalmsångskvällen en intim, humorkryddad tillställning. På ett annat är det rena psalmgalan, och folk strömmar till så att väggarna i stora salen får öppnas till nästa sal. När publiken klämmer i med den första nya psalmen i psalmtillägget Sång i Guds värld är det just den brusande sång man hört om, men mera sällan upplever. Ändå är ivern exakt densamma bland skaran på trettio personer som i den hundrafemtiohövdade. Så olika. Och alla ändå så bra.
Det är en insikt. Den svenska församlingsgemenskapen Borgå stift fungerar inte trots sin brokighet. Den fungerar tack vare den. Pulsen som slår är lokal. Det som är ändamålsenligt eller naturligt på ett ställe är det kanske inte på ett annat.
Det viktiga är att kyrkan är relevant på sin hem-ort. Den kan inte fungera som ett strömlinjeformat franchiseföretag. Samtidigt är församlingarna ändå djupt beroende av varandra, som svampkropparna av mycelet i marken. Utan olikheternas samhörighet blir också den enskilda församlingen svag och isolerad.
Därför är också tvärkontakterna viktiga. Det spelar roll att det finns kyrkliga gårdfarihandlare av det slag som stiftets förlag och intresseförening utgör. Det är viktigt att församlingarna sänder sina representanter och delegater till de gemensamma träffarna, vare sig det handlar om diakoni-dagar, Ungdomens Kyrkodagar eller stiftsdagar.
Det gemensamma stärker det lokala, och tvärtom. Därför är det så oerhört viktigt att slå vakt om det.
Samma tanke har äntligen lyfts fram i den tragiska diskussionen kring tidningshusens kris. Per-Erik Lönnfors, tidigare vd för Hbl, skriver att tidningen inte ska betraktas som en affär. Den är ett nervsystem, där det finlandssvenska ges identitet och offentligt rum och att kampen för att bevara Hufvudstadsbladet också handlar om att bevara det rummet.
Inte det enda, får man tillägga, för det gnabb som handlar om antingen lokalt eller riks- går snabbt i stå. Poängen är ändå densamma som den som handlar om församlingarna och den stora stiftsgemenskapen. Någonstans behöver det också finnas en gemensamhet som tar sig konkret i uttryck.
I Borgå stift syns gemenskapen i den tidning du nu håller i handen. I de nervbanor som Kyrkpressen utgör löper varje vecka viktiga impulser mellan sammanhang, grupper och orter som har mycket gemensamt, och mycket olikt – men som stärks, syns och existerar också i den här formen. Och som det är värt att kämpa för.
