Det finns en rolig scen om streckkoderna i en av Jonas Gardells böcker. Den handlar om Anna som får dåligt samvete när hon läser ett anslag som uppmanar kunderna att lägga varorna i rad med streckkoden åt höger och uppåt, det här för att kassörskorna inte ska få förslitningsskador i armar och axlar. (”Hon hade inte anat att hon som dum kund orsakat så mycken skada, att hon varit en sådan ond människa.”)
Här vill Gardell förstås att vi ska skratta åt den svenska ängsligheten, och det gör vi. Men samtidigt tänker jag: är det inte fint ändå?
Skulle vi resa till ett främmande land på andra sidan jordklotet och där, i någon liten bybutik i djungeln, hitta ett anslag som uppmanar kunderna att lägga streckkoden åt rätt håll för att bespara butikspersonalen, då skulle vi tänka att vi kommit till ett idealsamhälle, ett ställe där man tagit medmänsklig omtanke en bit närmare himlen.
Det finns så mycket i världen som är hemskt. Jag vill inte längre skratta åt omtänksamhet, över en enveten vilja att göra saker bättre. Just nu vill jag bara gilla folk som lägger streckkoden rätt.
