Fasta till chips

Någon gång har jag fastat från Facebook och någon gång har jag fastat från tv (det var i begynnelsen av detta årtusende). Någon gång har jag fastat från all onödig konsumtion och någon gång har jag fastat från min egen och alla andras bloggar. Alltid har jag vunnit något genom att avstå från något. Så jo, fastan är verkligen livsviktig för mig.

I år fastar jag på så många olika sätt att jag nästan tappat räkningen. Jag fastar från rött kött och kyckling. Hankar mig fram på grönsaker och fisk och mår som en prins. Jag fastar från internet efter klockan nio på kvällen, men är förvånansvärt dålig på att hålla fast vid just den fastan. Och jag fastar från sötsaker. Äter socker bara om det känns oförskämt att låta bli. Vilket är förvånansvärt sällan.

Jag tror att det finns något sunt i att avstå från något ätbart och många i min omgivning kör nolltolerans med godsaker fram till påsk. Inget godis, ingen bulle, inget chips och ingen glass. Själv har jag många gånger känt mig frestad att hoppa på en liknande fasta, men jag har låtit bli eftersom motivet skulle vara fel. En fasta från godsaker skulle inte föra mig närmare Gud eller den människa jag egentligen vill vara. En fasta från godsaker skulle på sin höjd föra mig närmare det utseende jag vill ha, och att kalla en sådan strävan för en andlig fasta känns skenheligt i ordets mest bokstavliga betydelse.

I år ville jag ändå försöka, så jag kör en hemlagad kompromiss. Jag äter inga sötsaker de gånger jag väljer själv, men för att undvika att bli osunt fokuserad vid vad jag äter så har jag valt att också fasta till något. Jag fastar därför till chips, så där som man kan fasta till bön och andakt och grönsaker. Aldrig har jag ätit så mycket chips som under den här fastetiden. Och aldrig har chips känts så sunt.

Det jag försöker säga är: vi har alla våra egna vägar till påskens Jerusalem. För en del av oss går vägen via mindre Facebook, för andra via mer. Och för en del av oss via ovanligt mycket chips.