Jag är inte stadsarkitekt men visst känns det orättvist att inte få bygga ett hus på sin egen mark.
Jag är inte socialarbetare men visst kändes adoptionsprocessens utredningar stundom förnedrande.
Jag sitter inte i skolnämnden men visst känns vår skolas enorma upptagningsområde och maximala gruppstorlek skrämmande.
Framför allt känner jag mig maktlös inför dessa system. Jag är van att kunna välja. Mitt liv är fullt av menyer, jag kan välja allt från mat och kläder till studieinriktning och bank. Men de stora valen, de som påverkar andra människor i en större utsträckning, ligger utom räckhåll för mig. Och det kan jag på sätt och vis förstå. Vi lever tillsammans i ett samhälle och alla kan inte bygga hur som helst eller beställa ett barn på posten.
Det skrämmande är däremot att systemet upprätthålls av människor,vanliga typer som också har byggdrömmar och skolbarn. Ibland är de på gott humör och försöker hjälpa mig att hitta rätt intyg till adoptionsnämnden, ibland är de på dåligt humör och vill inte ens försöka hjälpa mig lösa bullerproblematiken på tomten. Hade dubbla fönsterrutor kanske räckt till?
Enligt Bibeln är vi alla lemmar i samma kropp. Vi klarar oss inte utan varandra. Det är ett bra system. Frågan är om våra mänskliga system håller måttet. En hurdan kugge i systemet är du just i dag?
