På den första hållplatsen rycks vi ur vårt sökande efter en för länge sedan rest gravsten av ett glatt ”hejsan”. Det blir kramar och uppdatering av hur livet fört oss sedan senast. En kort sekund sneglar jag åt sidan och undrar om det är opassande med det glada och snabba vanligpratet, mitt bland minnesvårdarna och folk som tänder gravlyktor. De levandes glädje över varandra pulserar på den plats där vi med glädje minns dem som lämnat oss. Det känns rätt och helt, och jag tror att de döda ler i sin himmel.
En halvtimme senare står vi på nästa minnesplats. Också här korsas våra vägar bokstavligen, i krysset där gräsgången möter grusgången springer vi på ännu ett par goda vänner. Också här blir det kramar och skratt.
Alla helgons dag är en viktig helg, när sorgen får uppgå i glädjen. Glädjen över dem som fanns och över dem som finns. Glädjen över att vi själva finns. Mot den strama och blanksvarta stenvägg som döden utgör speglas vår kärlek till livet och till varandra. Den ger en viktig botten för vår tacksamhet. Jag kan förstå något av uttrycket memento mori, betänk din dödlighet, även om jag värjer mig för dess oundviklighet och sorg. Men jag varken kan eller vill förneka den. Den gör oss till människor.
