Jag är utsvulten och utmattad efter mina uppdrag på bokmässan i Göteborg. Jag orkar inte prata med någon, men när jag står där och tvekar med min ostfralla pekar mannen som sitter intill mig på stolen mittemot och säger att den är ledig.
Det visar sig att han arbetar för avdelningen för våldsbejakande extremism på Göteborgs stad. (De arbetar givetvis mot våldsbejakande extremism.) Vi talar om att vara i minoritet, om känslan av utanförskap som förenar andra generationens invandrare, sådana som han själv. Om att bli stämplad för sitt namn, för sitt utseende.
Och sedan plötsligt: – Se på alla här, säger han. Det är för dyrt för dem som bor i förorterna. Det är för dyrt att gå på bokmässa. För en vuxen kostar en entrébiljett 180 kronor per dag.
– Vet du hur mycket mat man får för den pengen?
På eftermiddagens seminarium med författaren Ann Heberlein och biskop emeritus Caroline Krook ser jag ut över det välvårdade människohavet. Här är alla snygga. Här doftar alla så rent. På scenen talar de om klass: Heberlein har gjort en klassresa uppåt och Krook är överklass. Heberlein är snygg och sexig i vinrött, Krook stram och villkorslös i svart.
Bubbla, tänker jag. Det här kan jag. Kommer jag någonsin ut?
Och värre: vill jag?
