Ett problem med en tilltagande individualisering måste däremot synliggöras. Nämligen det att den tenderar att skapa fiender.
Individualiseringsprocessen kan ses som ett försök att undvika oinbjudet inflytande i ens eget identitetsskapande. För att hindra andras inflytande bygger därför individen upp imaginära murar kring sig som håller ”främlingar” borta. I den mån främlingen bär på något som behagar individen kan han eller hon tillåtas komma innanför muren. Men i den mån främligen vill tvinga individen in i ett sätt att tänka som upplevs obehagligt måste denne hållas utanför.
Muren representerar alltså individens strävan att kontrollera sitt eget liv från yttre hot. Detta murbygge har däremot den oanade följden att det fostrar en attityd där man ser fiender överallt. Varje närmande är potentiellt en aggression. Vem som helst kan vara en fiende.
Lika gärna som man kan säga att nutiden präglas av individualism kan man säga att den också präglas av rädsla. Vi är rädda för att våra murar ska rasa och för att fienden som vaktar utanför ska tränga sig igenom och påverka oss. Därför är det inte heller konstigt att vi helst söker oss till gemenskaper som inte tvingar oss att förändras – sådana som enbart upprätthåller redan vedertagna åsikter, intressen, etisk grundsyn och handlingsmönster. Det är därför inte heller konstigt att många upplever att kyrkans liv är omöjligt. Eftersom detta liv för med sig förväntningar på omvändelse blir det ett allt för radikalt intrång innanför muren.
I ljuset av denna nutidstendens blir Jesus uppmaning att älska sin fiende tankevärd. Kärlek kan förstås på många sätt men för mig handlar det bland annat om att öppna sig själv för främlingen och låta honom eller henne komma nära inpå mitt liv.
Kärlek raserar alla murar mellan mig själv och främlingen. Och när mina murar rasat inser jag att den kontroll jag strävat efter enbart förmår fostra fiendskap. När Jesus säger att jag ska älska min fiende utmanar han därför det liv som jag skapat innanför mina murar och öppnar mig för ett liv i gemenskap med min medmänniska – ett liv där den som var min fiende i kärlek blir min broder eller syster.
Det betyder däremot inte att jag upphör att vara rädd för främlingen. Men vem har egentligen någonsin älskat och inte på samma gång varit rädd?
