Påsken är en religiös helg, hur man än vänder sig. Döden som ger de ödesmättade stråken på långfredagen öppnar sinnet för reflektion kring det viktiga och heliga. Fortfarande har vi en generös rymd av obruten, ledig tid att göra det. Det är kanske den allra största gåvan i en tid av måsten och bråttom. När den kristna trons vara eller inte vara i det finländska samhället diskuteras är det hälsosamt att göra ett tankeexperiment där man städar bort påsken, dess allvar, dess tyngd och dess jubel – som hos oss sammanfaller med en uppvaknande natur. Skulle motsvarande tanke-
paus ha unnats oss utan en kristen historia och kultur? Traditioner uppstår sällan ur tomma intet, än mindre om de kostar samhällen pengar och effektivitet. Också därför är de värda att bevaras.
Kunskapen om påskens kärna är antagligen också orsaken till att publika gestaltningar av händelserna i stilla veckan drar åskådare i stora skaror.
Via Crucis är överlägset störst, på de orter där vandringen har ordnats strömmar folk till i tusental, naturligtvis i Helsingfors – men också i Borgå, de år när man genomförde vandringen där.
Även lokala satsningar i något mindre format samlar folk: påskspel, konserter, andakter och musikaler kan i bästa fall engagera en hel bygd.
Det färskaste exemplet kommer från Sibbo, där den svenska församlingen har blåst fart i en ivrig och bred uppslutning kring en vandring i påskens tecken. Kanske är det den här vägen församlingarna borde gå också i andra fall? Hur kan man tänka utanför boxen till vardags, så att inbjudan till församlingens medlemmar känns så angelägen att de beslutar sig för att slå följe och vandra med?
Nyckeln heter möjligen ”beroende”. För en församling som kastar sig in i ett extraordinärt projekt av det här slaget finns det inget annat alternativ än att handlöst kasta sig ut och hoppas och be om att församlingen bär med: syr, hamrar, övar, fixar ljussättning.
Därigenom har man också,kanske utan att veta om det, rivit ner den konstlade och i grunden helt felaktiga mur som skiljer ”församling” från dess medlemmar – den avart där församlingen likställs med dem som finns på kyrkans lönelistor och ”andlighet” blir ekvivalent med ”verksamhet”.
I grunden borde det ju vara så att vi vandrar den här vägen tillsammans. Vare sig det är med hammare, fackla eller handbok i handen.Vägen via Getsemane till Golgota och den tomma graven i gryningen handlar ju enkom om att gå den, lika ivrigt och trevande som om det var den allra första gången.
