En annan scen ur minnets magiska skåp: Det är sent 70-tal. Morfar står vid vår spis och tvättar potatis. Plötsligt skrattar han till, det är hans kännspaka korta och liksom häpna skratt. Han håller upp en potatis så att jag ska se den. ”Vilken vacker potatis!” ropar han glatt.
Den här minnesbilden har glimtat fram ofta den senaste tiden, och jag har frågat mig vad det är mitt undermedvetna vill påminna mig om. Så en dag läser jag vad den belgisk-svenska karmelitbrodern Wilfrid Stinissen har skrivit: ”Guds oändlighet möter man bara i ögonblicket. (Den) kommer till oss genom en tratt. /---/ Tratten är nuet. När jag sätter munnen till tratten blir jag närd med oändlighet. /---/ Ju mera koncentrerat, ju mer punktivis man lever, desto mer öppnar sig rymden /---/ Nuet är Guds evighets inkarnation.”
Och plötsligt förstår jag att det är här den vackra potatisen kommer in. Jag har känt mig allt mer frustrerad över att prognoser och strategier får ta större plats överallt. Långsiktiga planer tycks allt oftare köra över de behov som finns här och nu. I vilken tid lever till exempel den som anser att en förlossningsavdelning borde stängas för att där kanske kommer att födas bara 900 barn per år i stället för kostnadsstrategiska 1 000? Hur oviktiga är de där 900 som faktiskt föds, just här och nu? Och hur många föräldrar offrar inte nuet för framtiden när de accepterar en otrivsam familjevardag fylld av stressat skjutsande av barn till allehanda träningar och datorkodningskurser som ett nödvändigt pris för barnens ljusa framtid, deras ”sedan”?
Det är bedrägligt lätt att placera det goda livet i framtiden, vare sig det gäller framtidens samhälle eller Guds rike. Och jag tror att det är just det här som har naggat mitt undermedvetna i kanten och fått minnet av morfar att surfa upp: Jag längtar efter att kunna leva i insikten att allt som ska ske, sker nu. Det må sedan gälla hälsovård, åldringsvård eller invandrarpolitik, gemenskapen med familj och vänner eller barnens vardagsglädje. Tiden att uppleva det underbara och sköna är nu. Den kommer inte till oss som en belöning för att vi har uthärdat ett liv i otrivsel. Den kommer just nu, just här. I en vacker potatis. Till exempel.
