Att folk inte orkar släpa sig till valurnorna i ett EU-val kan jag ännu förstå, eftersom beslutsfattandet i Bryssel och Strasbourg onekligen känns avlägset. Men kyrkan, som ändå fortfarande, både bildligen och bokstavligen, står mitt i byn (låt vara numera oftast en bit ifrån). Hur kan det komma sig att de flesta inte kunde bry sig mindre?
Min egen församling i Lovisa hörde rent av till de allra sämsta i hela stiftet (10,8 %). Ännu eländigare var det i grannförsamlingen Pernå (10,6 %). Obegripligt, eftersom vi ändå talar om orter där gemenskapen fortfarande är stark.
En bidragande orsak var utan tvekan att lokaltidningen i förväg nästan helt mörkade valet, och de flesta därför inte hade en aning om vilka som var kandidater, än mindre vad de stod för. Men också från församlingens sida var engagemanget noll. Det var som om man egentligen inte alls ville engagera någon utanför den innersta kretsen, dvs. de få som redan är aktiva och engagerade. Så är det ju också på många andra håll, ibland med sämjoval som resultat. Ofta rena eufemismen för antingen slapphet eller inkrökthet.
Med den dukningen blir valdeltagandet självfallet därefter. Men det leder ofelbart också till en lika ohanterlig som olustig situation för en kyrka som åtminstone till namnet representerar, om inte hela folket så åtminstone de allra flesta. För det kan ju inte vara så att den stora majoriteten snällt nöjer sig med att betala sin kyrkoskatt, och får den service den ibland behöver – men överlåter allt beslutsfattande åt en liten minoritet, som dessutom i många viktiga frågor har en helt annan åsikt än man själv? Klyftan mellan kyrkans förtroendevalda och den tysta majoriteten passiva församlingsmedlemmar är ju redan besvärande djup.
Att valdeltagandet bland de yngsta var ännu lägre (6.1 % i hela landet, och i min egen församling noll procent) är mindre bekymmersamt. Må vara att jag förstår ambitionen bakom sänkningen av rösträttsåldern till 16 år, det vill säga att konfirmationen sedan gammalt varit den ritual då man blir upptagen som vuxen i församlingen, och får nattvarden, och att församlingarna självfallet gör vad de kan för att fånga upp de årskullar som konfirmerats. Men såväl gjorda undersökningar som min egen erfarenhet visar entydigt att ungdomarna själva inte är intresserade. Och det är väl egentligen ganska klokt, eftersom förtroendemannarollen onekligen förutsätter ett visst mått av livserfarenhet och kunskap.
Men vi vuxna? Är det faktiskt bara könen i sänghalmen som intresserar?
