Den serverades av Anneth Munga, som är rektor för Sebastian Kolowa Memorial University. Hon växte upp i Tanzania hos en svensk missionär, doktorerade i teologi i Lund och återvände för att med brinnande iver bygga upp en skola som skulle välkomna unga tanzanier med alla slag av funktionshinder.
Mama Munga, som hon oftast kallas, är ingen humanitär superkändis. Hon har inte fått några stora och fina utmärkelser. Men ur hennes specifika kall härleds en stor berättelse som handlar om det breda uppdrag som den kristna kyrkan har, överallt och för oss alla.
Det handlar om att våga gå till gränsen, och över den. Den uppgiften kräver både hjärta och hjärna – och för dem som lyssnade på henne stod det klart att hon mycket väl kan tjäna som en förebild i många kulturer. Tendensen att avskilja och avskärma det som är annorlunda är universell. Det är bara formerna och offren för den som varierar.
I Tanzania handlar Anneth Mungas uppdrag om att lyfta stigmat från de funktionshindrade. Hon berättade konkret om enskilda människor, gav dem ansikte och namn för åhörarna. Om pojken som gömdes under en filt på grund av att hans utseende var förstört efter en brännskada. Om flickan som var så intensivt beroende av sin mor att hon skrek ifall de skildes åt.
Barn och unga som dessa har fått plats och möjlighet att skaffa sig en utbildning, att bli något, trots att alla odds var emot dem.
Klokt nog lyfte Munga också fram att de som så länge skuffats i skymundan kanske vill stanna kvar där. De funktionshindrade som integrerats i klassen ville till en början gärna dra sig undan med motiveringen att deras hjälpmedel förde oväsen och störde. Mama Munga slog envist fast att det ljudet var ett ljud som hörde till, därför att skolan var sådan den var. De funktionshindrade skulle få ta plats i klassen – också i ljudlandskapet.
Korint var ökänt på biblisk tid. I smältdegeln av kulturer där många kom och for fanns det subkulturer där allt blev tillåtet på någon annans bekostnad. Unga män och kvinnor exploaterades och förlorade tron på sitt eget värde.
Att bli ”korintiserad” var uttrycket för att den moraliska kompassen gått i kras. För de kristna som levde där var det därför en stor utmaning att hitta sin plats, att hålla fast vid och att verka i sin tro. De levde vid det som kunde ses som världens ”yttersta gräns”. Förmaningarna i breven till församlingen är många – men just här hittar man också kraftorden om att kärleken alltid är störst och främst av allt. Var finns de yttersta gränserna i dagens finländska samhälle? Vem lever i marginalen?
Vem behöver få höra att någon faktiskt kan bli något. Tro att man själv kan bli något. Och var finns de som vill och vågar gå till jordens yttersta gräns?
