Allt har sin tid. Att sitta på kontor och knattra på datorer har sin tid. Att ligga på knä i det övervuxna grönsakslandet har sin tid. Att huttra vid brasan har sin tid och att smälta i högsommarhettan har sin tid. Vi glömmer så lätt att arbete har sin tid och vila har sin tid.
Vi springer skinntorra i samhällets hamsterhjul, för att vi måste för att överleva, för att vi tror att vi måste, för att andra säger att vi måste. Ja vi kanske måste, men inte hela tiden. Gud har lagt en helig rytm i Skapelsen. Dygnsvilan, veckovila, årsvila. Men vi i vår självtillräcklighet tror att vi klarar oss utan, att vi i alla fall kan orka lite mer än så, vi kan nagga vilodagen i kanterna, vi kan nagga semestern i kanterna. Fast allt färre människor har regelrätt semester i vår djävulska tid av projekt-, snutt- och halvtidsjobb.
Somliga har svårt att klara av omställningen från arbetstempo till vila, somliga blir rastlösa och irriterade, måste planera och göra en massa även på semestern, åka på marknadsdagar, konserter och till Legoland. Det är väl okej i måttliga mängder, men det får sällan pulsen ner på vilonivå, ger kropp och hjärna möjlighet till vila, återhämtning, kraftladdning. Vi eldar ivrigt i bastun, men med dörren på vidgavel. Vi surfar vidare på våra mobiler, plattor och datorer utan att ladda batteriet. Det börjar osa bränt om människor, vidbränt och utbränt. Det går en tid, kanske några år, men förr eller senare kommer den berömda väggen. Då kraften tar slut och det inte ens hjälper med långa sjukskrivningar för att få de trötta utvilade. Då går det illa både för individ, samhälle och hela västvärlden. Vi står inför en stor härdsmälta.
Många människor har inte de här problemen, för många har alltid kunnat, eller har tvingats lära sig att lägga in regelbunden tid för vila. Somliga tycks klara av att dra det där feta gröna strecket tvärs över kalendern, somliga lever utan kalender helt och hållet!
En klok man, omtyckt präst och efterfrågad föreläsare berättade att han bokade in en dag i veckan där han skrev S.I. När nån skulle vigas en sådan dag, när själavårdskonfidenten ville ha en extra timme en sån dag, när styrelsen bara kunde ha möte just den dagen, meddelade han bara att den dagen var han tyvärr upptagen. S.I stod för ”Splendid Isolation”. Ensamhet, vila, eftertanke och kanske fiske med sonen.
Jag försöker träna på det, men det går dåligt. Är man frilansare har man inte råd att säga nej, är man församlingsanställd borde man inte säga nej, inte till någon enda som behöver en. Eller jo det borde man, men det är svårt. Jag övar när jag ligger där i havet och djupandas. Övar på vila, närhet, överlåtelse.
