Lite visste man som ung och nyförälskad (och barnlös) om de kommande årens resetimmar. Om det är tråkigt och tidsödande att åka bil utan barn är så gott som alla resor med småfolk ett oändligt äventyr (läs: ett fruktat inferno).
På min väns och kollegas Facebookvägg läser jag om överlevnadstips för en lång bilfärd med två små barn.
Familjefäder- och mödrar radar upp det ena tipset intressantare än det andra: starta fem på morgonen eller efter tio på kvällen, kissa i burkar (gäller barnen, vuxna får inte kräva toalettpaus), pausa vid lekparker, pausa FÖR ALLT I VÄRLDEN inte, förbered majskrokar och russin i tupperware-burkar.
När man sedan väl är framme är det långa sjok av samvaro som gäller – att komma över för en kväll är förstås uteslutet. Ofrivilligt får barnbarn och mor- och farföräldrar finna sig i det distansförhållande som blivit deras. Rufsiga morgonkalufser, långa godnatthistorier och tid att bara vara får kompensera för det man förlorar i missat vardagsumgänge. Allt har sina sidor.
