Den svåra konsten att hitta rätt

Efter första kontrollen hittade jag en snabb rutt längs en sluttning. Även om den inte gick exakt åt rätt håll fortsatte jag längre än jag först hade tänkt. Efter en stund kollade jag på kartan och tog av okänd anledning sikte på ... den tredje kontrollen. När jag kom dit gick det upp för mig att jag glömt bort den andra kontrollen och fick ta ny kurs snett bakåt.

Efter några lyckade passager växte självförtroendet. Efter den sjunde kontrollen kom jag helt enligt planerna ut till en väg. Eftersom jag var osäker på min exakta position tvekade jag mellan att svänga till höger eller vänster. Jag valde fel, och förlorade många minuter då jag följde efter en annan löpare som, visade det sig senare, var på väg till tionde kontrollen. Jag blev tvungen att igen göra en helomvändning och sätta full fart tillbaka.

I stunder då jag tappat bort mig undrar jag varför i all världen jag utsätter mig för det här. Det är ju faktiskt frivilligt. Visserligen är det skönt att vara ute i naturen, men man borde ju vara så fokuserad hela tiden att man sällan riktigt hinner njuta. Dessutom är det inte alltid så enkelt att ta sig fram. Ibland undrar jag om illvilliga skogsägare med avsikt lämnat kvar fallna träd och högar med kvistar bara för att göra framfarten svårare och öka blåmärkenas antal på benen.

Men människans minne är barmhärtigt kort. Redan efter några dagar såg jag igen med ivrig förväntan fram emot nästa orienteringskväll. Början var inte lovande nu heller. Jag körde tre gånger förbi avtaget innan jag hittade parkeringen. Jag får försöka trösta mig med att jag inte är den första kyrkliga ledaren som gör bort sig tre gånger i följd ...

Väl ute i skogen gick det för en gångs skull ganska bra. Kontrollerna låg ungefär där de skulle, och i det stora hela var jag nöjd med kvällens insats. Min ödmjukhet testades omedelbart då en vän från ungdomstiden kom ut ur skogen och vi kunde konstatera att hon hade slagit mig med tre minuter. Bättre blev det inte då följande kvinnliga bekanting som dök upp hade klarat av banan 30 minuter snabbare än jag. Stereotypa könsroller bör visserligen ifrågasättas, och en människas värde mäts inte i prestationer, men nog ska jag försöka klara mig bättre nästa gång!