En man med slitna byxor går förbi oss. Jag fäster inte någon större uppmärksamhet vid honom men när han tappar den borste som han burit på stannar mitt sällskap. En av oss lyfter upp borsten, springer ikapp honom och ger tillbaka den.
På knagglig engelska uttrycker han sitt ödmjukaste tack och det visar sig att han är skoputsare. Han erbjuder sig omedelbart att putsa skorna på den som lyfte upp borsten. Vi småler åt situationen, han utför sitt jobb och visar sedan bestämt att han inte vill ha något för det. Jag fäller en kommentar om att visst är det roligt med den genuina tacksamheten. Att en så liten sak som att lyfta upp en borste kan göra en människa så glad att han erbjuder sig att göra sitt jobb gratis.
När vi kommer tillbaka till hostellet berättar en annan ur resesällskapet att hon, på samma bro, plockat upp borsten som en skoputsare ”tappat”. Hennes skor fick också en uppfräschning och för det betalade hon 5 lira. Hon hade dessutom sett samma händelse upprepa sig flera gånger.
Förvåningen hos mig är stor. ”Vår” putsare ville ju bara vara snäll. Han ville inte ha några pengar. Eller? För en stund är jag osäker men sedan bestämmer jag mig. Jag väljer att tro på det goda i människan. Och på att han verkligen tappade sin borste. Naivt eller ej, tror man inte på genuin vänlighet blir livet väldigt cyniskt och trist.
