Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.
Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.
Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.
Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.
För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.
Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.
