Nu är det tid för Afrika

Budskapet gäller fortfarande och på flera plan. Det finns en enorm marknad på den afrikanska kontinenten, inte minst när det gäller informationsteknik. Det har länder som inte dras med kolonialtidens tunga skuggor insett långt tidigare än ekonomierna i väst och norr. Indien och Kina är starka handelspartners, arabstaterna likaså. Förutom att de har hållit sig framme bättre bär de inte heller det stigma av övermakt som afrikanerna värjer sig mot när det gäller axeln väst-nord.

Den osunda pusten av loj överlägsenhet – oftast en totalt fördold sanning för dem som odlar den – dröjer tyvärr också kvar i de religiösa korridorerna. Åtminstone om man får tro afrikanerna själva.
Nyligen samlades representanter för medlemmarna i kommissionen för världsmission och evangelisation (CWME) i Ghana för att fira organets femtioårsjubileum. CWME har drygt tjugo medlemsorganisationer, bland dem sådana anknutna till Kyrkornas världsråd. Såväl katoliker, evangelikala som pingstvänner har fullvärdigt medlemskap. Man kan tänka sig att den salva som av en av talarna levererade fick festfolket att baxna. Samtidigt var den främst riktad till ett blindögt Europa, som inte sett förändringen inom organet under de fem decennier som gått.
Bredsidan kom från teologie doktor Kwabena Asamoah-Gyado som analyserade utvecklingen från 1958, när CWME kom till. Då var uppfattningen att de andliga vingårdsarbetarna kom från nord för att sprida kristendomen i syd. ”Nu har det svängt”, konstaterade Asamoah-Gyado. I dag går evangelisationen från syd till nord  och kristendomens epicentrum ligger i Afrika.

Det här ses inte med blida ögon av de gamla – och i många afrikaners ögon ‑ avkristnade européerna. I den mån de har insett paradigmskiftet det vill säga. Asamoah-Gyados kritik är svidande: ”I Europa anklagas afrikanska immigranter ofta för att utgöra ett socialt problem. Samtidigt ser många av de här immigranterna sig själva tvärtemot som en räddning för kontinenten och är övertygade om att de är utsända med en mission att föra Europa tillbaka till Gud.”

Tillspetsat kunde man dra slutsatsen att de kristna från syd förvirrar och förlamar det religiösa etablissemanget med sin hängivenhet och icke-relation till det som genom århundradenas konsensus blivit politiskt korrekt och ”lagom” i religionsväg på den gamla kontinenten.
Ser man till Finland har de kristna immigranternas snarast tigits ihjäl. En stor del av dem som kommer hit är kristna. Ändå är integrationen av dem och deras tro i folkkyrkan blek, om inte rentav obefintlig. De är en kraftresurs som finns och eventuellt växer – så som brinnande tro ofta gör – innanför eller utanför de gamla kyrkornas väggar.