Vi skulle på fest, hela familjen. Barnen var glada och skvattrande, föräldrarna vårprydliga och studentmössbeprydda. På Kajsaniemigatan steg vi på en blå buss. Fyraåringen satte sig längst fram och underhöll storasyster och storebror med glatt pladder. Några rader bakom oss var det en man som reagerade. Först kom det vanliga ilskna muttret om vilket språk som ska talas i det här landet och var svenskar hör hemma, sedan allt mera högljudda hånfullheter varje gång fyraåringen sade något. Det var ju inget nytt i situationen, tvärtom: rena rama déja-vun från min barndoms spårvagnsresor i Åbo och dagliga tågresor till jobbet. Men av någon orsak var min ”låtsas som om det regnar”-gen inte aktiverad. På Runebergsgatan kokade jag över.
Jag reste mig, gick fram till bänken där mannen satt och sa med en stämma som darrade genom hela bussen: ”Ge dig på en vuxen om du måste, men du hånar inte ett barn för att han talar sitt modersmål!” Och så slog jag honom. En rejäl ”flidare” rakt över flinten. Strax därefter var vi framme, och troppade ut ur den mycket tysta bussen. Jag var skakad, familjen generad, fyraåringen förvirrad. Han hade inte uppfattat att mannen talat till honom.
Framme på festen berättade jag vad jag hade gjort, jag var fortfarande så uppfylld av det. Reaktionerna? Jag blev ryggdunkad som en hjälte av både finsk- och svenskspråkiga. ”Bra att nån säger ifrån nån gång!” ”Vända andra kinden till i all ära, men sitt barns andra kind kan man inte hålla fram.” ”Dina barn kommer att vara stolta en vacker dag när de minns det här!” Om det hade gällt någon annan skulle jag antagligen också ha ryggdunkat. Men nu hjälpte det inte vad de sa. Jag visste att den rätta löpsedeln till det som hänt inte skulle ha lytt ”Modig mor slåss för de små”. Snarare ”Välsituerad kvinna slår redan slagen”, eller på sin höjd ”Församlingsaktiv förman förödmjukar förfriskad fårskalle”. Det fanns ingen tillfredsställelse i att för en gångs skull inte ha låtsats som ingenting. Vreden som släppts ut i form av våld minskade inte på trycket. Den berusade mannen fick knappast heller en aha-upplevelse vid sidan av en eventuell bula. I medpassagerarnas blickar såg jag bilden av en beklagansvärt onykter småbarnsmor – någon annan förklaring till kodbrytande beteende finns knappast i det finländska universet.
Och de stolta barnen? När det blev dags att åka hem ställde sig en liten delegation framför min man: ”Isä, voidaanhan me mennä taksilla kotiin, voidaanhan?!” (Pappa, vi kan väl ta taxi hem …?)
