Att sprätta

Sockornas välsignelse har fortsatt. Familjen Latvala har delat med sig av mönstret och nu har många församlingar, bland annat i Gamlas i Helsingfors, kommit på idén att skänka ett par likadana små sockor med berättelsen om deras ursprung till alla barn som döps under året. Om man söker ordet ”tågsockor” på webben så kan man hitta mönstret.

Mina egna erfarenheter av att sticka är patetiska. På första klassen i folkskolan skulle vi sticka vantar. Vi fick hem den första vanten över veckoslutet för att kunna fortsätta sticka. Jag hade en pyramidformad mudd att visa upp. Mamma såg på mitt hantverk och frågade: ”Vad är det?” ”En vante”, sa jag förvånad. Hur visste hon inte det? Mamma tog mitt alster och swishhhh … sprättade upp det i ett huj inför mina förskräckta ögon. En hel veckas arbete, som jag skulle presentera för lärarinnan på måndag. Kanske inte det mest psykologiska sättet att uppmuntra till handarbete. Mamma stickade sedan en ny mudd på kvällen.

På måndagen såg lärarinnan på mudden och frågade: ”Men Ann-Christine, har du stickat den här själv?” Jag började storgråta framför klassen och snyftade: ”Det var mamma!”
Mamma fick hälsningar av lärarinnan. Det blev hennes straff.

Sedan dess har jag aldrig stickat något. Inga ylletröjor som man kan sprätta upp och göra välsignade gåvor av. Men jag kan väl ”sprätta upp” något annat som jag har skrivit eller sparat i skåp och lådor och ge som gåva till jul: rama in länge glömda fotografier från barndomen, reparera leksaker som varit viktiga för döttrarna, limma ihop slitna, kära böcker eller hitta nya exemplar av dem, kopiera gamla brev. Men (helt i smyg) tänker jag efter alla dessa år försöka sticka benvärmare enligt tågmodellen åt det yngsta barnbarnet. Då behöver jag inte bekymra mig för hälen. Och om det inte lyckas så kan jag ju alltid sprätta.