Det går inte att reducera tron till förklaringar och det är egentligen en rätt så omöjlig uppgift att beskriva vad tro är, både för sig själv och för andra.
Kyrkofadern Augustinus som också var filosof ställde sig en gång frågan: Vad är det jag älskar, när jag älskar Gud? Hans svar var att han inte visste, han hade ingen förklaring på sin förälskelse i Gud.
Också kyrkoherden i min tidigare församling förklarade en gång sin kristna tro som jämförbar med en ungdomsförälskelse. Man förälskar sig i den kristna tron, i kyrkan, i det bibliska språket, i Jesus, i Gud, i tron, i hela paketet.
Precis som förälskelsen kan tron komma och gå, förändras och fördjupas med åren.
I en biografi om profeten Muhammed läste jag att det var poetisk förtjusning som fick många av hans allra bittraste motståndare att ta till sig hans verser och nya budskap. En nära släkting som närmade sig hans tält för att lönnmörda honom stannade upp och lyssnade på recitationen av koranverser. Inför skönheten i språket bröt han samman, började gråta och blev med ens en övertygad anhängare till islam.
Poetisk förtjusning, en dragning och förälskelse till det sköna och estetiska i tron och trons språk, har för många varit kungsvägen till en religiös övertygelse.
