Bidragsbråk som drabbar oskyldiga

Helsingfors samfällighet kanaliserar årligen cirka tre miljoner av sina skatteintäkter utomlands. Fram till 2014 blir den finska evangeliföreningen SLEY och den svenska systerorganisationen SLEF utan. Det blir också Såningsmannen och något överraskande i sista valetet även radiomissionen Budbärarna (SANSA).

Motiveringen till beslutet var att församlingarna inte längre vill stöda organisationer vars teologi och jämlikhetssyn inte rimmar med kyrkans linje. Det låter naturligtvis bra. Samtidigt är det hela väldigt underligt i skenet av att de underkända ingår bland kyrkans sju officiella missionsorganisationer. Ännu mer förbryllande blir det när ordföranden för den nämnd som leder missionssamarbetet i rikskyrkan, Lappobiskopen Simo Peura, ryter till och undrar vem det är som bestämmer egentligen. ”När församlingarna ställer egna kriterier för organisationerna sätter de sig över både kyrkomötet och biskopsmötet”, menar Peura. Han får genast mothugg från beslutsfattarna i metropolområdet som tycker att det är organisationerna som svikit kyrkans linje i sin syn på kvinnliga präster eller sexuella minoriteter.

Dragkampen börjar ta sig uttryck i en splittring som inte bara löper genom teologiska skikt. Den triggar också en djupt rotad och gammal stad-landdimension. När ”herrarna i Helsingfors” börjar bestämma reser ”bönderna” oundvikligen ragg – och så är Pandoras ask öppnad. Det som kommer ut sprätter över parter som inte varit inblandade.

På orter där stödet för de portade missionsorganisationerna är starkt vänder man nu ilskna och anklagande blickar mot de mönsterelever som blev kvar. Organisationer som Finska Missionssällskapet (FMS) och Kyrkans Utlandshjälp (KUA) beskylls för att sko sig på läget. I protest sänker en del församlingar – de mest missionsaktiva – kraftigt sitt understöd till dessa två och styr pengarna till de organisationer som diskats. Församlingen i Nyslott-Sääminki meddelade häromveckan att de i fortsättningen prioriterar ner stödet till både FMS och KUA.

Sorgligast av allt är att det som sker i praktiken drabbar mottagare utanför landets gränser. Om det dessutom får kyrkomedlemmen i gemen att tveka att alls öppna börsen för mission och internationell diakoni är förlusten stor.