Tsaren, turisten och kyrkans Herre

Det händer med jämna mellanrum att grupper av turister kommer in i Borgå domkyrka mitt under gudstjänsterna. Oftast förstår de att tyst hålla sig i bakgrunden, men ibland vandrar de ogenerat fram genom mittgången och ser sig nyfiket omkring på den gudstjänstfirande församlingen.

I höstas såg jag hur en ensam man kom fram längs sidogången och ställde sig framför statyn av tsar Alexander till höger framme i koret. Han tog tag i tsarens utsträckta hand, höll i den ett tiotal sekunder, bugade sig lätt och gick ut. Jag blev distraherad för en stund, och funderade över vad det här skulle betyda. Var det ett uttryck för rysk nationalism? Hade en avlägsen släkting till Romanovs dykt upp?

Vill man tolka statyns placering i domkyrkan positivt kan man se den som ett uttryck för hur vår folkkyrka är sammanvuxen med landets och dess invånares historia. Lantdagen i Borgå kan i historiens backspegel ses som en viktig etapp på väg mot Finlands självständighet. I domkapitlet påminns vi mycket konkret om dessa händelser tack vare Emanuel Thelnings stora tavla, som återger hur tsaren tar emot ständernas lojalitetsförsäkran i domkyrkan ungefär just på den plats där statyn står i dag.

Men statyer av utländska härskare passar egentligen inte alls i en kyrka – lika litet som statyer av inhemska härskare, för den delen. Men kanske kontrasten mot kyrkans Herre trots allt kan ge oss en viktig tankställare? När jag jämför tsarens framtoning med den korsfäste Jesus ovanför altaret är kontrasten enorm. Alexander står i en ledig pose, självsäker, kraftfull och mån om sin värdighet. Jesus hänger smal och utmärglad, plågad och utan kontroll.

Ärans väg eller lidandets väg? Maktens värdighet eller kärlekens maktlöshet? Som kristna och som kyrka kan vi inte eftersträva både och. Vi måste välja, och vi måste välja det senare.