Mitt livs församlingar

Glädjande nog bekräftar enkäten någonting jag redan börjat betvivla, det vill säga att det fortfarande finns ett engagemang för Svenskfinland. Och det med råge, för folk har med liv och lust fyllt i blanketten, och placerat ut sina hjärtan på olika orter. Den överväldigande entusiasmen visar att det fortfarande klappar ett stort och varmt hjärta för den finlandssvenska gemenskapen.

Men hur är det med ”mitt livs församlingar”? Hur skulle resultatet av en sådan enkät se ut? Tanken infinner sig osökt då jag läser ”Med sikte på framtiden – Borgå stift 90 år”, en nyutkommen bok utgiven med anledning av stiftsjubileet, med texter kring stiftets historia, nuläge och framtid. Den bygger på en serie föredrag som hölls vid Teologiska fakulteten i Åbo vintern 2013. Åtta föredrag, av sju män och en kvinna.

Mansdominansen kommer sig delvis av att föredragshållarna till stor del bestod av våra svenska biskopar, tre tidigare och den nuvarande. Men ändå förvånar det gubbiga anslaget. Och framför allt att tonen genomgående är så trött och uppgiven. Som om herrarna inte ens själva riktigt orkar tro på att vårt svenska stift har en framtid.

Alla de bekanta hotbilderna radas upp: medlemsflykt, övertung och dyr personalstruktur, stelbent byråkrati, hotande kommun- och vårdreformer, ökad individualism, minskad förståelse för svenska särlösningar och -behov och så vidare. Man tappar minsann tron med mindre.

Men var är geisten och framtidstron, visionerna och framtidsrecepten? Och inte minst glimten i ögat? Kampen om det svenska stiftet var hård när det begav sig, 1923. Kyrkan själv var ju inte alls med på noterna, och det var politikerna, det vill säga riksdagen, som tvingade stiftet på kyrkan. Även i riksdagen var det väldigt jämnt, och vi hade alltså lika väl kunnat lämnas utan vår svenska särlösning. Men sedan dess har stiftet varit en omistlig del av det svenska Finland och dess nät av identitetsstärkande institutioner. Dessutom en av de i särklass viktigaste.

Men nu, då molnen verkligen hopar sig allt mörkare kring vårt svenska stift? Var är den beslutsamhet och framtidstro som präglade pionjärerna på 1920-talet? Kampanjen Mitt livs adresser har visat att det fortfarande finns ett starkt engagemang för det som binder oss samman. Men det kräver att vi själva tror på det. Och vem ska orka tro om inte ens våra ledande företrädare inom kyrkan?

Mitt livs adresser visar också att det aldrig är fel att kunna skratta och att kämpa med humorn som vapen. Kanske värt att tänka på, också i de allvarsamma kyrkbänkarna.