Om bön

Så här var det: jag var trött, så trött att jag vid morgontidningen brast i gråt över att Ariel Sharon legat i koma i åtta år och nu var på väg att dö. (Jag har ingen särskild relation till Ariel Sharon.) På jobbet kändes allt antingen väldigt roligt eller oerhört tragiskt.

Kan du be för mig, mejlade jag till min kollega i Österbotten. Det gjorde han, genast och på arbetstid. När jag visste det blev jag så lugn. Jag kom ihåg att jag läst om en nunna som i ett brev till en vän beskrivit sin bön som den blick en mor ger sitt älskade barn när hon böjer sig ner över vaggan.

Ja, ni fattar. Den där känslan av att någon (Gud) ser på oss med sådan ömhet att bara den där bilden av mamman som lutar sig över sitt barn kommer ens i närheten. Det finns korta stunder då jag förstår att den bilden inte ens säger en liten bit av vad det handlar om för det är så mycket större. Alla ord snubblar vid tröskeln, pulvriseras inför det som de påstår sig beskriva.

Vad jag försöker säga är det här: i alla församlingar borde man be mycket på arbetstid. Och vi som inte kan be så mycket på arbetstid borde be på bussen och i duschen, när vi vaknar, när vi somnar.

Jag har inga bevis för det här, men jag känner det på mig. Det finns stunder då jag tycker att det viktigaste i världen är att be och att folk inte borde göra så mycket annat än det.