Slå vakt om andra chansen

Så långt har vi nått att vi lever i den värld där till och med förmågan att hoppas är prestigeladdad. Den har dessutom fått en prestationsbaserad etikett: ambitioner. Att erkänna sin hopplöshet och en total frånvaro av framtidstro kan därför vara den yttersta kapituleringen, där de sista resterna av ens duglighet för resten av världen rinner bort.

Den som råkat ut för en räcka av motgångar kan ha svårt att finna argumenten för att orka resa sig.

Här är det arbete kyrkan gör i det tysta viktigt och många gånger underskattat. Diakonin lyfts ofta fram. Men det finns också viktiga nätverk av professionella lyssnare och själavårdare i kyrkans familjerådgivning. De som tyr sig till den har gripit tag om det som kan bli andra chansen, till en helnande relation och till ett helnande jag. För dem som är på vippen att ge upp är det viktigt att betona att denna andra chans faktiskt finns.

Orden ”nåd” och ”förlåtelse” är kyrkan satt att förvalta. De har inte sjunkit i värde fastän så mycket i vårt samhälle mäts i pengar. Tvärtom har de blivit värdefullare än det mesta, ju mera sällsynta de blir.

Ett lite stadigare offentligt erkännande av det jobbet vore inte helt fel. Fastän både stat och kommun ser värdet i det arbete som görs inom tredje sektorn finns det en tendens att skyffla över en del av de uppgifter som den offentliga sektorn inte klarar av att bära på en kyrka där viktiga men kostnadstunga uppdrag flyter samman med det grundläggande kallet. Det är en orättvisa som bland annat Borgåpolitikern Mikaela Nylander passade på att lyfta fram i samband med stiftets nittioårsjubileum i stiftsstaden i november.

Församlingarnas familjerådgivningar är avgiftsfria och man frågar inte efter samfundstillhörighet. Många familjerådgivningar har avtal med kommuner, som då deltar i kostnaderna. Men andra har det inte. Bara ett par församlingar tar en avgift för icke-medlemmar, bland annat församlingen i Björneborg. Bakgrunden är att ett par som inte hörde till kyrkan ville tacka för tjänsten genom att betala för sig – och fick veta att det inte gick. Det ledde till att man tog initiativet att införa en avgift. Samma sak diskuteras nu i Raumo.

Just i den här sektorn, där det nu tyvärr ofta sparas, ser medarbetarna vardagen bland dem som bor i Finland. Därför skulle det vara så viktigt att just här hålla fast vid uppdraget att vandra med dem som har det svårt, att räta upp dem som håller på att knäckas och kunna erbjuda den efterlängtade andra chansen.