Och tolken sa: det har ni sagt

Fanns det nya i gudstjänsten kallades de fram för att presentera sig och församlingen välkomnade dem med applåder. De unga berättade att de skulle gifta sig – och församlingen jublade. Förbönsämnen fördes fram, utan att det någonsin blev pinsamt tyst.

Vid nattvarden är det ordning på torpet – ingen går fram innan diakonen ger tillstånd, en bänkrad i gången. I Finland blir det tyst och högtidligt, musiken stilla. I Dakar dundrar trummorna starkare och starkare, församlingen sjunger högljutt och då nattvardsfirandet är slut kan den afrikanske prästen dansa ett varv innan avslutningsorden uttalas. Finländska präster håller sig mera stilla under hela liturgin. Då vi begav oss till kyrkan visste vi att det tar cirka tre timmar innan vi är hemma igen. Sällan kändes det långtråkigt. Någon enstaka gång blev predikan lång. Senegaleserna skötte det suveränt. Då en lekman predikade för länge slutade tolken översätta. Predikanten vände sig om för att se om tolken var med. Tolken svarade med entonig röst: ”Ni har redan sagt det.” Predikanten förstod och hittade amen.

Någon enstaka gång gick jag inte till kyrkan, då krafterna tröt. Mera säkert än ett amen i kyrkan var att prästen i så fall ringde på eftermiddagen för att höra hur jag mådde. Det var inget förhör, det var omsorg om församlingsmedlemmen som drev honom att ringa. Det kändes egentligen riktigt bra då han ringde upp.

Under ett halvt år har jag läst kyrkoannonser i Finland. Jag blir irriterad då man meddelar att man har ”en kort predikan, en kort andakt, missionär X ger kort information” i sin annons. Varför en sådan signal? Kom till Guds hus, du behöver inte vara där länge. Varför ens komma om den som bjuder ursäktande på förhand meddelar att det tar bara en kort stund?

Jag längtar inte efter långa predikningar, det finns gånger då jag önskar någon vågade säga som tolken i Dakar: det där har ni redan sagt. Då jag kommer till kyrkan vill jag inte skynda mig ut så fort som möjligt. Jag önskar att kyrkan erbjuder lugn och ro i det här landet där alla har så bråttom och alltid är på väg någonstans. Gärna får ni präster intressera er för hur vi lekmän mår. Jag förstår att ni inte kan ringa alla tusen medlemmar varje söndag, men ha omsorg om era församlingsmedlemmar. Alla har inte en egen präst hemma med vilken man kan diskutera och ifrågasätta predikan. Det bör man göra ibland, vare sig den är kort eller lång.