Bilder och brustenhet

Det är vardagskväll en regnig höstdag. Middagsdisken står ännu och väntar. Kattlådan är otömd, farstumattan hopkorvad och jag har väldigt smutsigt hår. Tur att det knappast kommer någon på besök en sån här kväll. Vad skulle folk tro?! Vad skulle man tro om mig och mitt hushåll! Vilken bild skulle mitt skitiga liv förmedla? Fast väldigt ofta tänker jag numera att det kanske är just det som är min uppgift. Att förkunna evangelium för alla med otömda kattlådor, obetalda räkningar och smutsigt hår. Alla vi som lever långt borta från den prydligt söndagsstrukna Jesusglansbilden.

Han sitter istället här med dej och mej vid köksbordet med den klottiga vaxduken och lukten från kattlådan. Han sitter här och säger att det inte gör något att det inte finns några nybakta bullar att bjuda på. ”Sätt på en panna kaffe bara” säger han. ”Nej förresten hellre te så inte din nattsömn blir fördärvad.” Han stryker undan en hårslinga från min rödfnasiga kind. ”Det är okej! Du är okej. Du duger. Huvudsaken är att du vill vara här med mig.”

Du behöver inte så förtvivlat kämpa för att hålla uppe fasaden, den lyckade bilden av dig själv. Det trasiga, flagnande och kantstötta sjunger den vackraste kantaten om nåd och barmhärtighet.

Mitt liv blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det bär mycket svärta, smuts och solkighet. Men en mörk och regnig kväll i oktober kan jag ändå sitta i köket med en rykande tekopp och vara fullkomligt lugn. Han som är den han är, bortom mina ord och föreställningar, ser på mig med kärlekens blick och bär den sannaste bilden av mig tätt intill sitt hjärta.