Syriska liv på finländsk nåder

En droppe i havet kan det tyckas, med dessa femhundra kvotflyktingar. Det brukar vara det klassiska argumentet för att göra ingenting. Men också den droppen är skillnaden mellan liv och död för femhundra individer. Och ändå finns det många som tycker att även den droppen är för mycket. En av dem som luftat  missnöjet är sannfinländaren Jussi Halla-aho, som skriftligen ifrågasatt regeringens beslut. Vilka slags flyktingar kommer, undrar han. Är det lidande kvinnor och barn, eller är det syriska män som tar med sig terrorismen till Finland?

Tyvärr är han inte ensam om att vilja slå dövörat till en situation där frågan om många människors överlevnad är akut – och för allt för många redan för sent att göra något åt.

MTV3 berättade i helgen att deras egen gallup bland knappt 2000 finländare visar att över hälften motsätter sig fler flyktingar. Var tredje hjälper hellre ”på något annat sätt” än genom att ta emot flyktingar till Finland. Vad det sättet är förblir ospecificerat. Gallupen är sorglig läsning, likaså det politiska utspelet. Att ta emot flyktingar av det här slaget handlar inte om urval och integrering av ”lämpliga” utlänningar, det är humanitär hjälp som ges av medmänsklighet.

Många av dem som lider i Syrien just nu tillhör de gamla kristna kyrkorna, och våldet mot dem kommer antagligen att eskalera vartefter konflikten går i lås. De kristna har varit relativt skyddade av Assadregimen – och nu faller hämnden över dem som ses som ett främmande element av extrema islamister. Det finns fall där hela byar ställts inför valet att gå eller bli dödade. Därför blir Halla-ahos utspel ännu märkligare, när partikamraten Timo Soini häromveckan parallellt med flyktingdiskussionen krävde att Finland som nation ska ta upp frågan om förföljelsen av kristna i FN.  Bilden går inte ihop. Ord och handling stämmer inte.

Bara prat räcker inte. Det är i handlingarna det goda tar sig i uttryck. En sådan är att välkomna de utsatta. För det krävs det riktiga människor, men inte mer än så. ICA-handlaren Bo Oskarsson i jämtländska Kaxdal lade ut en enkel hälsning till de tre syriska familjer, de första flyktingar någonsin, som hans by tog emot i början av året. Inom ett dygn hade hälsningen  spritt sig över de sociala medierna som en löpeld med tusentals delningar. Vad den innehöll? Ett stort politiskt budskap? Kloka integrationsord? Bedöm själv!

”Vi välkomnar alla nyinflyttade från Syrien, och vi hoppas att ni ska trivas i vackra Offerdal.”