Tolerans är en läroprocess

Habermas kallar sig en religiöst omusikalisk människa som inte själv är i stånd att inse vad en religiös övertygelse innebär. Men den tes om tolerans han framför är att också religiösa personer måste kunna uppleva sig som fullvärdiga medlemmar i ett demokratiskt samhälle och inte förvisas till samhällets privata sfär.

En grundsten för demokratin är att alla måste finna sig i att statens maktspråk är sekulärt. Men det är långt ifrån samma sak som att bara personer med en sekulär syn på världen har rätt att uttala sig om hur lagar ska se ut. Än mindre att upphöja sina egna åskådningar till normerande för samhället.

Religioner framför alltid sanningsanspråk som av utomstående – med all rätt – uppfattas som exklusiva. Habermas konstaterar att så måste det vara, en kastrerad religion utan sanningsanspråk är värdelös.

Nyckeln heter tolerans. Men tolerans blir ett meningsfullt begrepp först då man talar om hur icke-förhandlingsbara sanningar av den typ som religionerna representerar ska kunna leva sida vid sida. Eller för all del tillsammans med sekulära uppfattningar som ser all religion som nonsens.

I Habermas scenarium är tolerans en läroprocess och ingenting som finns färdigt i folk. Människor med religiös tro måste lära sig att göra skillnad på sitt församlingsetos och sitt samhällsetos. De måste lära sig att rubba på sina uppfattningar så mycket att lojaliteten mot den egna tron inte motsäger lojaliteten mot samhällets författningsprinciper.
Läroprocessen kräver för sekulära människors del att de har ett visst mått av religiös läskunnighet och kan se relevanta argument också i den religiösa retoriken.

Habermas har också pläderat för att den religiösa retoriken måste ”filtreras” för att göras begriplig för icke-troende. Hur Habermas riktigt tänkt sig är en smula diffust, men ett citat av honom kan vara klargörande: ”Om polyfonin av allvarligt omfattade åsikter inte ska undertryckas, får de religiöst formulerade debattinläggen om moraliskt komplexa frågor som abort, dödshjälp, prenatala ingrepp i arvsmassan och liknande inte tvingas till tystnad redan vid början av den demokratiska beslutsprocessen”.

Att protesterande egyptiska sekularister efter bara ett år av Mursi tillsammans med armén kunde avsätta landets första folkvalda president går rakt emot Habermas tankar om att demokrati och tolerans är en läroprocess i ett mångkulturellt samhälle.