Ljus och taggtråd

I väggskrevorna växer ogräs, golvet är fullt av sand, fjädrar och duvavfall. Fönsterluckorna gapar utan glas. Mot en vägg, där det en gång funnits ett altare, har någon ställt en illafaren ikon av papp. Framför ikonen finns en klump smält stearin. Någon har bett här.

Den lilla kyrkan ligger i norra Cypern, i den del som ockuperades av Turkiet år 1974. Strömmar av grekcyprioter flydde från norr till öns södra delar, lämnade hem, arbete och kyrkor. Turkarna flydde i motsatt riktning, lämnade hem, arbete och moskéer. FN upprättade en buffertzon mellan delarna. Fast båda parter säger att de vill lösa problemet fortsätter konflikten. Tullstationer, taggtråd, sandsäckar och -tunnor finns kvar och kan iakttas på nära håll i den delade huvudstaden Nicosia.

Det mest besynnerliga exemplet på olöst konflikt finns i staden Famagusta på det ockuperade området. Stadsdelen Varosha var en gång Cyperns Riviera, med underbara sandstränder, boulevarder och hälften av hela Cyperns hotellrum. Vid invasionen flydde de skräckslagna grekcyprioterna söderut. Eftersom man inte kunde komma överens om Varoshas öde omgavs hela härligheten med taggtråd och isolerades totalt från den övriga staden. Varken ditt eller mitt!

Varosha är ett Törnrosaslott – utan invånare. Allt är fortfarande som det var för 40 år sedan då invånarna flydde i panik: lämnade dukade bord, kylskåp fyllda med mat, bäddade sängar. Nu smulas byggnaderna sönder, våning för våning, hissarna har rämnat ner i hisschakten. Ännu tre år efter invasionen brann enstaka lampor och spred ett svagt ljus över spökstaden.

Bitterhet hörs i samtalen. ”Jag vägrar besöka den ockuperade sidan, vägrar att visa upp mitt pass i mitt eget land”, sade en grekcypriot.

Sedan var det påsknattens gudstjänst. Jag hade ofta deltagit, för mamma var ortodox. Men här var det annorlunda. Bara en bråkdel av församlingen rymdes in i kyrkan. På kyrkbacken brann en enorm brasa: ”Judas-bränning pågår”, fick jag veta. Lågorna var skrämmande höga, som kyrktornet! Efter att församlingen vandrat runt kyrkan och ropat ”Kristus är uppstånden” blev det liv i luckan. Då hösslet i kyrkan bara fortsatte, röt prästen: ”Håll mun, gudstjänsten fortsätter!”
Folket bar brinnande ljus i händerna och ljus i lyktor. De förde försiktigt hem ljusen både till fots och i bilar. Kyrkans eld får inte slockna på vägen. Hemma vandrade de med ljusen i alla rum och välsignade hemmet.
”Gammal är kyrkan, Herrens hus, står medan människoverk falla.”

Ann-Christine Marttinen är filosofie magister och tidigare missionär.