Mind the gap – akta glappet

Kolossen Egypten föll på grund av glappet, det som varje tunnelbaneresenär varnas för på olika språk i världens metropoler. ”Mind the gap”, tjatar det brittiska bandet ideligen – akta glappet – för att hålla passagerarna alerta.

Ironiskt nog verkar Europa ha missat allvaret i ett annat lömskt glapp, nämligen den växande ungdomsarbetslösheten. Gapet mellan dem som har jobb och dem som är utan växer stadigt och tyvärr verkar klyftan också gå mellan generationerna. Var femte ung europé är arbetslös. Den kalla statistiken är lätt att bekräfta i familje- och bekantskapskretsen hos de flesta: Det är oerhört svårt för unga att hitta sommarjobb, och många nyutexaminerade unga har fortfartande inget annat i handen än sitt betyg.

Därför blir kontrasten till Sommar-Finland så hisnande. Nu, i juli, slår full-fart-fram abrupt ”stopp” på många arbetsplatser. E-posten och telefonen dör och många som fortfarande jobbar i juli rör sig i ödsliga korridorer med en lätt skuldmedveten känsla över att det känns lite för lugnt att jobba. En känsla som bygger på förståelsen att normalläget är att leva med flåset av att man egentligen aldrig riktigt hinner med allt man ska.

Alltsammans vittnar om den obalans som träffande beskrivs i den allmänna kyrkobönen, där man ber både för dem som inte har något arbete och dem som har för mycket. Vår snedvridna relation till arbete är destruktiv både på mikroplan och makroplan. Vi lider av för mycket. Vi lider av för lite. Och däremellan växer gapet. I de tider när kyrkan som helhet kraftigt tvingas skära i sina utgifter och tjänster visar statististiken att hälften av alla anställda inom kyrkan är över 45, och de flesta är mellan 50 och 59 år. Tar man i beaktande att många antagligen väljer att strypa nyanställningarna kan man anta att åldersstrukturen bland kyrkans anställda knappast föryngras, tvärtom. Den vägen kan bli ödesdiger också för hela kyrkans trovärdighet bland de unga. Mind the gap.

Skräckscenariot är om den växande obalansen på arbetsmarknaden resulterar i generationsmotsättningar. Där de äldre i trygg ställning behåller sina uppnådda fördelar. Där de yngre inte ser någon annan utväg än revolt. Egypten har en lång väg att gå, och om landets saga har ett lyckligt slut kan ingen säga. Länge har Europa trott att sådana berättelser är utdöda här. Det är inte alls sagt. Glapp som ignoreras kan få de mest självsäkra på fall.