Motreformation på gång?

Hagmans kritik är uppfriskande. Jag har inte läst boken, men budskapet förefaller tydligt. Kyrkan är en kamel vars rygg håller på att brista. Då tänker jag inte, och knappast heller Hagman, på de konflikter som fått biskoparna att (försiktigt) visa Missionsprovinsen på porten, utan på hela folkkyrkans fortsatta existens.

Jag är inte teolog, men jag har för mig att Hagman företräder den ”motreformation” man kan förnimma som en underström i vår kyrka. Han vill explicit förpassa den lutherska tvåregementsläran till historien, och efterlyser en återgång till en kyrka som lever som hon lär. Och som består av verkliga gemenskaper där handlingen står i centrum. Det sistnämnda representerar, såvitt jag förstår, ett katolskt tänkande; det är vad vi gör som är det centrala, inte det vi säger. Och det tillsammans, i levande församlingar.

Så är det inte i vår kyrka. Den andel som aktivt tjänar Gud är försvinnande liten, medan resten utgörs av kunder som konsumerar sakral service när det behagar dem, betjänade av anställda som förvaltar anden på tjänstetid.

Jag har alltid varit en förespråkare för folkkyrkan som idé. ”Alla med”, som det heter inom idrotten, men jag inser att ekvationen blir omöjlig. Vi lever redan på lånad tid, och har allt skäl att följa med utvecklingen i Sverige. De har brottats med de teologiska grundproblemen på ett helt annat sätt än vi.

Även om jag fortfarande vill tro på folkkyrkan flämtar den sammanbindande kraften, eller Den Helige Ande om ni så vill, redan oroväckande svagt. Vår kyrka är ju ett slags ”statskyrka light”, som bygger på att majoriteten delar ett minimum av gemensam tro, manifesterat i dop och kyrkoskatt. Men inte så mycket mer. Medan de som tar kyrkans ord på allvar och lever ut sin tro betraktas med djup misstänksamhet eftersom deras värderingar inte alltid går i takt med omvärldens.

Och däri ligger väl en av Hagmans viktiga poänger; det är inte alltid omvärlden som har rätt. Men så resonerar kyrkan i dag, det vill säga rättar sig successivt efter omvärlden. Då får vi det Hagman kallar ”köpslåendets teologi”, där kyrkan blir en professionaliserad tjänsteproducent bland andra.

Då är någon form av väckelse sannolikt enda vägen ut.