En sund tro i en frisk kyrka

Bandningen av hennes förbön i kyrkan i Berghäll innehåller avsnitt där hon ber för fall ”där långvarig medicinering har fördunklat medvetenheten om att satan har kommit in”. Även om Jalovaara efteråt har hävdat att utsagan ryckts ur sitt sammanhang och editerats räcker det inte till. Det är nödvändigt och helt på sin plats att ta avstånd från tro som skuldbelägger den som är sjuk och behöver medicin, vilket biskopar och präster har gjort efteråt. Det finns ingen motsättning mellan medicinsk behandling och tro. Det här är kanske det viktigaste av det som behöver sägas i hela det här sammanhanget. Kyrkan är inte läkemedelsbranschens fiende eller motpol, tvärtom kan man påstå att grunden till den moderna farmacin lades i de medeltida klostren.

Samtidigt är det trist att förbönen som sådan nu släpas i smutsen i en debatt som har många olika nivåer och agendor. Biskop Björn Vikström konstaterar på sin Facebookprofil att det är synd om alla karismatiska förbönsmöten dras över samma kam. ”Det finns så mycket gott och sunt och hoppfullt i förtröstan på att Gud kan gripa in i våra liv. Men det är aldrig en självklarhet, aldrig något som vissa förkunnare har rätt att kontrollera, utan om Gud griper in så är det ett under, bortom vår fattningsförmåga.”

Förbön kan se mycket olika ut. En ikon i sammanhanget är förebedjaren Ulla-Christina Sjöman, vars förbönskvällar i Munkshöjden är så pass stillsamma att det brukar sägas att man kan höra en knappnål falla. Otaliga är de cancerpatienter, missbrukare och deprimerade hon bett för genom åren. En del har blivit friska, andra inte. Sjöman har alltid varit noga med att poängtera att utgången inte ligger i hennes händer. Intressant nog är Ulla-Christina Sjöman, som är nästan ännu mera känd på finskt håll, den som Pirkko Jalovaara i ett sammanhang har nämnt som sin stora förebild.

Men var gick det då snett? Kanske långsamt glidande. Pirkko Jalovaara har bett för folk i ett par decennier. Olli Seppälä, journalist på Kotimaa, satt själv i bänken vid tillfället. Också han reagerade men konstaterar: Det krävdes en utomståendes ögon för att se att kejsarens klädsel inte var vad den borde. Ansvaret för vad som sägs i en kyrkolokal vilar på kyrkoherden. Programmet och debatten som följde medverkar säkert till att medvetenheten om vad det ansvaret innebär skärps. I praktiken  måste det betyda att det finns en kontakt mellan lekmannakrafter och proffsteologer, en vilja att ta reda på vad den andra står för. Mötas. Lyssna. Diskutera. Ifrågasätta. Det är när skotten blir vattentäta och tysta som olikheter kan växa till avarter.