Jag och Kristina ropar i natten: Du måste finnas

Jag hoppar in i bilen. Där luktar det gammal mat för någon har lämnat en halv köttpirog i en påse på framsätet, Redbullen i sidofacket avslöjar vem det är. Skidorna skramlar i bakluckan när jag gång på gång försöker komma över snökanten och ut på vägen. I radion sjunger Helen Sjöholm ur Kristina från Duvemåla och jag sjunger med ända tills jag plötsligt märker att hon sjunger till mig: ”Vem ska hjälpa dig uthärda livet där ute? Vem ska ge dig den kraften som du måste få? Vem ska trösta dig, du är så liten på jorden? Om Gud inte fanns till, ja vad gjorde du då?”

Ja hjälp, vad gjorde jag då? Natten är i färskt minne, man ringer inte en kompis 03.40, så istället sökte jag trösten hos den som förhoppningsvis hör 24/7. Det är nämligen just vid 03 som mitt behov av att hjälp är som störst. I mörker ser man kanske dåligt men man känner tyvärr desto mer. När det är tyst minns jag också bättre, och just den kombinationen, starka känslor och starka minnen, är den sämsta. Fast jag dagtid inte kommer ihåg var jag satt brillorna eller om jag betalt räkningen så kommer jag ihåg precis alla misstag och misslyckanden när alla andra sover. Jag fattas de människor som inte längre finns i mitt liv och ber om ett under.

Vilhelm Mobergs Kristina och jag har förstås levt helt olika liv men vid rödljuset inser jag att likheterna är fler. Förutom tron och tvivlet riktar vi båda vår frustration till en Gud som bara måste finnas. Nöden har vi också gemensamt. De som inte har nöd behöver kanske ingen Gud, räcker inte det egentligen till för att förklara hela sekulariseringen? Priviligierade människor i ett välfärdssamhälle behöver helt enkelt inte kyrkan och religionen. De trygga och mätta behöver inte knäppa sina händer och be om under. De som är älskade behöver inte gudomlig omsorg på samma sätt som de som är utan, och de som tror att allt i livet är deras egen förtjänst känner kanske inte heller att de måste tacka? Jag vet inte, jag funderar bara högt.

Men materiellt välstånd garanterar ändå inte existentiell trygghet. Två bilar och fast tjänst svarar inte på behovet av förlåtelse. Vi behöver verkligen någon som ska hjälpa oss att uthärda livet här ute. Någon som ska ge oss den kraften som vi måste få. Utan hopp och tro är vi verkligen spillror på ett mörkt och stormigt hav. Innerst inne är vi alla en Kristina.