Far och son i samma korridor
VID DOMKAPITLET i Borgå har ett säreget dilemma dykt upp under hösten. Det uppstod när biskopens 34-åriga son sökte jobb som en av de tolv som jobbar vid biskopens anrika ämbetsverk, som lagfaren assessor.
Presidentens son Oliver Stubb sökte förstås också, i lilla Finland, ett jobb vid ett utrikespolitiskt institut, vilket ledde till vissa komplikationer på grund av slottsfamiljen han kommer från. Om problemet var nepotism eller framtida jäv i förhållande till republikens utrikespolitiska chef är svårt att säga.
Vid domkapitlet i Borgå skulle problematiken vara än mer komplicerad. Sebastian Åstrand sökte ett jobb där han i praktiken skulle vara den som övervakar att hans pappa, eller det kollegium far Bo-Göran leder, fattar juridiskt hållbara beslut.
"Som bastubröderna i Kaj sjöng: 'Itt ere vel leege fö he?' "
ITT ERE vel leege fö he? som bastubröderna i Kaj sjöng i en av sina låtar. Men skämt och bruna kavajer åsido: I kyrkan är det verkligen inte läge för detta just nu.
Vid kyrkomötet i Åbo förra veckan gick det som man småningom får börja kalla kyrkokampen in i ett nytt skede.
Den teologiskt konservativare minoriteten i kyrkomötet tog nu till juridiska argument (plus någon trotsig motion). Detta för att understryka sin roll som den kvalificerade fjärdedelsminoritet som i kyrkomötet ska bromsa obibliska, förhastade eller främmande förnyelser i kyrkan, som de ser det.
Den här gången var man inne på att rättssäkerheten i kyrkan inte är vad den borde vara. Kollekter fördelas godtyckligt. Biskoparna med sin hastiga vägledning om samkönade äktenskap i somras tolkades som juridisk ohållbart: att vigsel av samkönade äktenskap visst är okej, även om kyrkomötet inte har slagit fast någon sådan praxis.
"Vi kan i närtid få se en uppsjö av klagomål, rättelseyrkanden och besvär vid domkapitlen."
Domkapitel och biskopar kan i närtid få en uppsjö av klagomål, rättelseyrkanden och besvär som inte längre kryddas enbart med bibelställen, utan nu också med lagparagrafer.
Det är inte just nu läge att ha en vacklande juridisk infrastruktur på domkapitlen. Den lagfarna assessorns roll är mångskiftande och spretig nog ändå, särskilt om man är ny.
EN ANHÖRIG till en biskop har förstås rätt att söka ledande jobb i kyrkan. Och att få utfallet prövat i domstol om det går som den här gången, att en annan fick jobbet.
En förvaltningsdomstol kan däremot inte se till någonting annat än själva anställningen. Hur en arbetsplats skulle fungera ifall en centralt anställd skulle vara jävig väldigt ofta ligger inte på deras bord.
Domkapitlet skötte naturligtvis rekryteringen hygieniskt och biskop Bo-Göran Åstrand överlät fallet åt sin vice, domprosten. Att man inte anställde den relativt juridiskt oerfarne Åstrand junior var kanske i sig ett ställningstagande i jävsfrågan. Däremot fanns det ingenting i själva beslutet om den saken, vilket en domstol nu inte heller kan ta fasta på.
DOMKAPITLET kunde ha lediganslagit på nytt, när man till slut hade bara två kandidater, en med ett jävsproblem, och en med en lång erfarenhet som jurist men inom helt annan juridik än kyrka eller förvaltning.
Men när domkapitlet oftast har från noll till en sökande till ledande tjänster hade det, på juristernas attraktiva arbetsmarknad, kunnat leda till att stiftet hade stått helt utan ansökningar – och utan jurist.


























