Vår dagliga mikropizza

Maten och måltiden är en bärande bild inom kristendomen. Som så många andra av bilderna har också den här symbolen vittrat i dagens samhälle, och rent förkunnelsemässigt har kyrkan snart ännu ett glapp att överbrygga.

Om det är något vi har ett komplicerat förhållande till så är det just det dagliga brödet. Helt frånsett det faktum att det finns en ojämn fördelning i världen, där en del länder och folk blivit utan den mat de har rätt till, så kämpar den befolkning som har tillgång till föda med helt andra bekymmer: Vi äter för lite. Vi äter för mycket. Vi  äter dålig mat. Eller så hinner vi inte äta. Prioriteringen av våra måltidsvanor sätts kanske utifrån?

Det som definitivt splittrats sönder i vardagen är den gemensamma måltiden. Även om många familjer kämpar för att hålla den kvar blir det företaget alltmer svårmanövrerat. Enkel matematik: Åtta timmar jobb eller nästan lika många timmar skolgång, åtta timmar sömn, åtta timmar för resten Summa: 24 timmar. I de åtta ”fria” timmarna ska det övriga klämmas in, hockeyträningarna, zumban, skjutsarna, kulturevenemangen, nätbanken och tvättberget.
 
Mellan aktiviteterna plingar mikropizzorna ut och in. Vi vet knappt om att vi äter längre, än mindre vad.

Varför har måltiden en betydelse? Dels  är den en viktig del av fostran. Här ställs barnen i fokus. Flera kända kockar har gått i bräschen för en matväckelse, där de förespråkar ren mat, lagad på platsen i skolor och daghem, med den variation som behövs för att barn inte ska fastna i en viss sorts smak – ofta förankrad i förrädiska tillsatsämnen.
 
Det tar bara en generation att fördärva en matkultur. Ett sorgligt exempel är myten om den hälsosamma medelhavsmaten.  EU-landet Cypern hör till dem som drabbats. Där farmödrarna lagade olivdränkt potatissallad och kleftiko köper dagens föräldrar ett dagligt lunchpaket från hamburgerkedjan med tillhörande pommes frittes. Det syns i barnhälsan på ön, där övervikt bland barn i skolåldern har ökat så att regeringen för ett par år sedan initierade ett katastrofprogram.

Men måltiden handlar också om gemenskap. Vid det gemensamma bordet där tiden stannar finns det tid att se varandra. Alltid lyckas det inte och det må oss vara förlåtet. Men nåden att prioritera sig själv och sina egna över en vanlig men gemensam torsdagsärtsoppa kan det löna sig att slå vakt om.