Botgöring: läkning för en trasig värld – och för våra själar

Vad ska man göra när det inte finns något att göra? Det medeltida kyrkan hade ett svar: bot. Botgöring handlar om att hela det som gått sönder, att läka våra själar från den skada vår synd åstadkommer.

Så på 1300-talet – kanske det århundrade som ännu i pest och krig överträffar vårt i mörker – vände människorna sig till bot för att göra något åt situationen. Inte i första hand för att blidka Gud, utan för att rädda sina själar. När världen krisar och vi mår dåligt går det inte att säga vad som orsakar vad. Så även i vår tid: vi kan inte säga om våra själars fattigdom orsakar den livsstil som späder på klimatkrisen, eller om det är krisen som gör våra liv tomma och torftiga.

”Så även i vår tid: vi kan inte säga om våra själars fattigdom orsakar den livsstil som späder på klimatkrisen, eller om det är krisen som gör våra liv tomma och torftiga.”

Och visst är det fascinerande att de tre viktigaste formerna för botgöring under medeltiden känns så intensivt relevanta i vår tid?

För det första: fastan. Den handlar om att forma våra begär till ett lämpligt mått, inte för mycket eller för lite. Och den är så oerhört konkret: när vi regelbundet eller under en tid begränsar hur mycket vi äter, kan vi inte annat är reflektera över vad som är viktigt i våra liv. Fasta innebär att man utesluter kött ur sin diet, kanske animalier helt och hållet. Och som vi vet finns det inget vi som privatpersoner kan göra som mer påverkar våra koldioxidutsläpp.

För det andra: allmosor. Ett gammalt ord för att ge bort våra pengar. Den hårda, hårda sanningen är att koldioxidutsläpp nästan helt korrelerar med inkomst.

Den hårda, hårda sanningen är att koldioxidutsläpp nästan helt korrelerar med inkomst.

Ju mer pengar vi har desto mer tär vi på planeten. Med andra ord: genom att ge bort våra pengar – till dem som behöver dem bättre, till god verksamhet, till initiativ för att återställa skadade ekosystem – minskar vi konkret vår klimatpåverkan. Och helar våra själar, som vi nog vet inte mår särskilt bra av konsumtion.

För det tredje: pilgrimsvandring. Att ge sig ut på en vandring var för medeltidens människor, som för oss, ett sätt att ta sig ut ur vardagens rutiner, där vi sällan tar oss tid för att reflektera över hur vi lever våra liv. Den som vandrar – speciellt om man gör det ensam eller i en liten grupp – är beroende av främlingens välvilja, och av Guds nåd. I vår tid kommer en annan sida till: vi blir medvetna om naturens storhet och sårbarhet, och hur intimt sammanbundna vi är med allt levande. Så kan vår relation till själva skapelsen börja helas.

Botgöring handlar inte om att förtjäna Guds nåd, utan om att lära sig leva i nådens riktning.