Gud satte inte en gul regnbåge i skyn

ÅR 1978 SYDDE konstnären och ex-militären Gilbert Baker (1951–2015), uppvuxen i USA:s Mellanvästern, den första regnbågsflaggan, i dag symbol för priderörelsen.

Någon kan tycka att det är en teologiskt riktig förlängning av berättelsen i Första Mose­boken om Noafloden, att regnbågen som en evig nådessymbol nu alldeles särskilt skulle lysa över utsatta sexuella minoriteter.

Någon annan kan tycka att det är en fräck stöld av en judisk-kristen symbol för egna politiska och ideologiska ändamål.

I DAG vet alla vad vi menar med ”regnbågsfrågan” – de sexuella minoriteternas status som människor, hur en del av dem önskar sig fulla rättigheter i kyrkor och samfund, inklusive att få gifta sig där.

Finlands evangelisk-lutherska kyrkas tidslinje är den här: År 2017 legaliserar det omgivande samhället regnbågsäktenskap. År 2020 ber kyrkomötet biskoparna om vägar att välja i frågan. År 2024 presenterar biskoparna en kompromiss för hur det kunde gå till. I år, 2025 faller förslaget i kyrkomötet i brist på nödvändig majoritet. Snabba tjugosex dagar senare ger biskoparna en pastoral anvisning om hur man borde gå vidare nu.

Läget är ju redan det att präster, i en utbredd civil, eller snarare ämbetslig, olydnad mot hur den formella kyrkoordningen tolkas, viger par av samma kön. De har samvetsskäl till det, precis som andra har ont i magen över att eventuellt tvingas bejaka det man uppfattar som ett fel och obibliskt äktenskap.

En del kallar det öppet läge i kyrkan nu. And­ra kallar det anarki och laglöshet.

NÅGONTING kunde kanske vinnas i att zooma ut lite till en större bild av hela vigselproblematiken.

För det första är regnbågsvigslarna i en genomsnittlig församling fortfarande få. Och problem kan lösas.

För det andra, sett till exempel ekumeniskt, är många vigslar i dag över huvud taget inte längre standardvigslar. Det är inte som det var på den tiden när flickan förälskade sig i sonen i granngården; när de hade gått i skrift för samma präst, björkarna susade och två standardkristna gifte sig i socknens kyrka.

Båda lägren i debatten färgas av en rädsla
för en andlig smitta.

Människor bildar idag par över gränser, tradition, språk, etnicitet, samfund, religion. Få vigslar är modellvigslar och även kristna landar fortfarande ibland av olika orsaker hos magistraten, numera Digimyndigheten.

Mycket av debatten om äktenskap bär på en gammal enhetsångest. De liberalare kan inte tänka sig att samkönade inte kan bli gifta överallt i vartenda hörn av landet. De konservativare verkar inte kunna vistas i en kyrka där det inte är läromässigt städat i alla hörn, och någon bryter mot reglerna. Båda lägren färgas av ett slags rädsla för andlig smitta som leder till att fel åsikt får fotfäste.

MEN I FOLKRÖRELSEN kyrkan är det, som i talesättet, olika på olika tegelbruk. Det finns en mångfald av inte bara sexuellt beteende, utan även av teologiska traditioner att bejaka, så att Guds rikes goda färgspektrum ska börja framträda.

Detta sagt till båda lägren i konflikten. Gud satte inte en pink regnbåge i skyn. Och inte en enfärgat orange, eller mörkblå, även om någon skulle råka tycka att det var snyggt.

Regnbågen har många färger.

MEN SÅ SATTE Gud inte heller en enfärgat biskopslila båge på himlavalvet. Biskoparnas snabbt framtrollade pastorala anvisning har fördelen i att den helt enkelt beskriver läget. En omfattande civil olydnad är på gång i kyrkan. Det vigs redan till samkönade äktenskap och biskoplig disciplin kan inte längre stoppa det.

Mindre bra med anvisningen är att den är så uppenbart tjurig. Vi spelade, men ni ville inte dansa, för att citera Jesus eget bildspråk.

Av storslagna ord om kyrkans enhet, också när man inte är överens i allt, finns intet kvar,

Biskoparna sålde ursprungligen in sin kompromiss om dubbla äktenskapssyner med storslagna ord om kyrkans enhet, också när man inte är överens i allt. Av det finns intet kvar, ingen ansats att pastoralt räkna in den del av kyrkan vars ombud röstade ner biskoparna.

Det kastas å andra sidan paj från båda sidor. De konservativare var blixtsnabba med ett fult och populistiskt påhopp på biskoparna genast på måndagen efter senaste kyrkomöte. Biskoparna värnar inte om den rätta läran, anser de, för att biskopskollegan emeritus Wille Riekkinen okommenterat har fått ge ut en bok där han har tänkt fritt och högt om den kristna gudsbilden. Det gör han på ett sätt som de konservativare inte anser vara acceptabelt.

En illvillig agenda är att nollförklara biskoparna och deras auktoritet. Det är inte rätt väg att gå. Kyrkans biskopar har en bred erfarenhet av livet på alla plan i sin egen kyrka och gentemot andras. De är kunniga teologer och goda ambassadörer för kristen tro i vår tid.

Regnbågen har många färger.