Vi må rensa och sortera – allt bär vi med oss

Jag rensar i mitt gamla flickrum, sånt som borde gjorts för länge sen. Gamla dagböcker, glansbildsänglar, prydnadssaker, en ambitiöst färglagd teckning i oljekrita med en något bekymrad Mose vid den brinnande busken. Jag slänger mycket, men det finns en tveksamhet i rörelsen. Städkonsulterna råder oss att känna efter om prylarna ger oss glädje, om inte, släng!
Men livet är sällan ett antingen eller, hur mycket vi än vill bringa ordning, och faktum är att sakerna ger mig lite av allt. Bekymmer över utrymmesbrist förvisso, men också glädje över vad jag haft, vad jag en gång varit, kryddat med den ängslan jag kände i olika åldrar, barnets tillit och trots, tonåringens förtjusning och tveksamhet, och så en tyngd i bröstet över att så mycket är bakom mig nu. Allt drar igenom mig där jag sitter bland högarna, bland alla mina åldrar. Allt är annorlunda, samtidigt inte. Min bön i dag ser ut som den gjorde då. Gode Gud, hjälp mig. Amen.
Allt drar igenom mig där jag sitter bland högarna, bland alla mina åldrar. Allt är annorlunda, samtidigt inte. Min bön i dag ser ut som den gjorde då. Gode Gud, hjälp mig. Amen.
Ibland försöker jag lite tafatt få till den där städade luftigheten, men tillvaron vältrar sig ändå alltid över mig, med en ymnighet av saker, känslor, skeden, människor, liv. Den här våren har jag tänkt mycket på alla avsked vi måste ta. Det är livets gång, säger jag till mig själv, när min gamla lekstuga rivs, när barndomshemmet inte längre är platsen jag alltid kommer att komma tillbaka till.
Allt har sin tid, säger jag, när mitt hår grånar alltmer, när min son blivit längre än jag, när jag kör förbi sommarhuset vi hyrde i så många år när barnen var små, där himlen var hög och sjön var blå. Barnens skattjakter bland bärbuskar och syren är över. Och en del stolar vid kaffebordet står tomma i dag.
Livet går vidare. Jag vet, och jag vill inte gå tillbaka. Men den är där ändå, sorgen över att ta farväl.
Nya fönster öppnas när gamla stängs. Livet går vidare. Jag vet, och jag vill inte gå tillbaka. Men den är där ändå, sorgen över att ta farväl. När jag rensar tänker jag: Allt det här har jag fått ha. Det är en gåva, varm och verklig som ett nygräddat bröd i handen, likväl flyktig som såpbubblorna barnen blåste under den höga himlen.
Jag tittar på ett solblekt skolfoto på mig själv, på väggen vid mammas tomma säng. Jag är nio, kort hår, hemstickad tröja. Leendet är blygt, men i ögonen finns en glimt av något, kanske grundglädje, kanske förväntan, ett stänk av något okuvligt. Ibland när jag böjer mig närmare spegeln för att syna mitt grånade hår, möter den mig, för en kort sekund, samma glimt, barnets blick. Vi må rensa och sortera, men vi är som ryska dockor tänker jag; allt bär vi med oss.