Livet ser inte ut som jag förväntat mig, inte heller trösten

Jag hälsar på mina kära på äldreboendet. De har vård och omsorg, allt är så bra det kan vara under omständigheterna. Men vi ska vara ärliga; ett äldreboende är inte ett hem. Personalen gör vad de kan med de resurser som finns, men det är tyst i korridorerna, finns en ödslighet över allt. Byborna som bor där, mina bybor, ser vilsna och ensamma ut. De är inte sig själva längre, inte samma människor jag stannat och pratat med mellan butikshyllorna.

När vi blir gamla tas livet ifrån oss bit för bit. Vi kan inte vara våra vanliga kvicka jag i ett samtal, för det är ju det där med hörseln och fattningsförmågan. Vi skulle gärna läsa, men det är det där med starren och att hänga med i invecklade förlopp. Det värker i kroppen, men också i själen.

Aging ain’t for sissies, har skådespelaren Bette Davis sagt (att åldras är inget för mesar). Vissa bryts ner till total hjälplöshet, tills bara höljet finns kvar, medan andra måste lämna oss innan de hunnit börja sitt liv på allvar. Den där fördelningen har jag så svårt med. Argt säger jag till Gud: Du var då sannerligen ingen ingenjör du heller! Det får bli min bön i dag. Amen. Senare står jag på vår terrass, vintern håller på att övergå i vår, dag i skymning. Stilla rings helgen in från kyrkan vars äldsta delar är från 1400-talet. Jag tänker: Det är bra att du ringer du, för alla oss som kommer och går, och som ingenting förstår.

Ibland behöver jag en kyrkklocka mer än en predikan.

Jag vaknar i vargtimmen. Vargen morrar om mina tillkortakommanden, om dödliga sjukdomar och olyckor, att ingen har frikort, inte heller mina barn. Jag ligger och vrider mig. Det enda som slutligen får mig att somna är den här tanken: Allt är kaos, och jag kan ingenting åt det. Följande dag råkar en vän skriva: Jag läser Predikaren, verkligen vad jag behöver nu! Så jag läser också, att allt är tomhet, idel tomhet, och att krokigt inte kan bli rakt.

Ibland behöver jag någon som inte säger att allt kommer att bli bra.

Jag kör hemåt, sen som vanligt med middag och hobbyer, och med en känsla av att inte räcka till. I kurvan saktar jag in, ser vår granne på gården, vinkar. Vi delar varken språk eller religion, men när han ser mig stannar han upp, lägger handen på sitt hjärta och ser på mig med den varmaste blick du kan föreställa dig.

Ibland betyder en sådan hälsning allt.

Livet ser inte ut som jag förväntat mig, inte heller trösten. Det har jag att leva med. Det har jag att förundras över.