Biskopens bok färglägger man själv

MÅNGA ÄR vana att, både på jobbet och i förtroendeuppdragen, sitta i powerpointarnas sken och fundera på framtiden. Vad en strategi är vet många vid det här laget. Den består av inledande statistik, processcheman, tidslinjer, pilar och lådor. Även det världsliga har numera snattat in termer som mission och vision – fast de ofta blir ord som betyder allt och ingenting. Strategier är dessutom ofta ganska bestämda i tonen om mål man ska nå, och hur man efteråt ska mäta och fastställa att man är framme.

BORGÅ STIFTS strategi har inte så mycket av det. Den visualiserar istället hur ett folk ska företa sig en pilgrimsresa och vad man ska tänka på under vandringen. Men vart man ska gå och vad man behöver under vägen får man långt tänka ut själv. Strategin är en färgläggningsbok för vuxna.

De underliggande frågorna från biskop och assisterande arbetsgrupp är ändå tydliga och vassa. Vi läser ut (1) att stiftet håller på att polariseras isär (2) att församlingar står inför att tappa folk och bli irrelevanta och (3) att det finns en kultur där man talar illa om varandra. Det sistnämnda är inte vad vi på Kyrkpressen läser in; det står om illvilligt prat i boken.

"Men frågorna från biskopen är tydliga och vassa."

UNDER ÅTTA regionala träffar har strategin lanserats hos präster, församlingsanställda och förtroendevalda och både intresset och välviljan hos dem har varit rätt så stora. För den stora majoriteten av kyrkans medlemmar är strategihäftet förstås fortfarande helt okänt.

DET NYA stiftsdokumentet kunde trots sin lite annorlunda approach ha haft två saker som klassiska (och kanske tråkiga) företags- eller kommunstrategier har.

Början hade behövt en konkret problembeskrivning som preludium. Vad är nuläget? Vad är problemet? Varför behövs en i grunden väldigt rannsakande arbetsbok just nu, 18 år efter föregående strategi?

Slutet hade behövt en tanke om vad det här arbetet ska leda till, som postludium. En mera inkluderande kyrka, säger biskopen till Kyrkpressen. Men vad ska man med sitt tänkande under våren kunna förändra i kyrkan? Vad kan man på riktigt påverka? När och hur?

DEN GRUPP som just nu avkyrkar (eng. unchurch) sig själva allra mest är unga och unga vuxna. De verkar inte ha varit med i strategiarbetet, åtminstone inte i biskopens arbetsgrupp. Ungdomens kyrkodagar och UK:s ordförande, kanske?

I strävandena att hitta en bättre respekt mellan dagens majoritetslutherdom och väckelserörelserna i stiftet blir det också avigt att ingen från de teologiskt konservativare har suttit med och diskuterat fram den här rensa-luften-operationen.

MEN STIFTETS ledning har träffat folket under strategiturnén i januari. Redan det formatet, att få träffa biskop, stiftsdekan och verksamhetschefen vid KCSA och tala om kyrkans ödesteman, skavande frågor och glädjeämnen, verkar ha tagits bra emot och ha svarat mot ett behov.

Det var varken biskopsvisitation, kyrkhelg eller stiftsfestival, men man fick träffa arbetskompisar och vänner i engagemanget för kyrkan från grannförsamlingarna. Det händer inte heller på det här sättet alltför ofta.